Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
%
Men genom denna oändtiga regress ifrån verkningar till
orsaker är i sjelfva verket all grund för bestämningarna
upp-häfd; ty för att en sådan skulle gifvas fordrades en högsta
orsak , som ej mera hade sin bestämning i ett annat Tanken
fordrar med nödvändighet en fast punkt, hvarifrån hela rörelsen
kan härledas, och finner sig sålunda föranledd till antagande
af en högsta orsak, som ej mera är verkan af ett annat, utan
är sin egen orsak. Men då orsaken är bestämd såsom ett
annat emot verkan, så kan den högsta orsaken ej sättas inom
kedjan af det ändliga, utan måste sättas utom detsamma
såsom ett ifrån verlden skiljdt oändligt högsta väsende.
Denna åsigt (den deisttska eller populärt-theistiska),
hvilken sätter Gud i causalitetsförhållande till verlden, är den,
som för medvetandet i allmänhet ligger närmast tillhands vid
dess försök att vinna en fast utgångspunkt för betraktelsen af
verlden. Men om det ock ej kan nekas, att en sådan
utgångspunkt härmed blifvit vunnen, så framstå dock olösliga svårigheter
vid förklaringen af det oändligas inverkan på det ändliga. A ena
sidan måste nemligen orsak och verkan, för att verkligen vara
orsak och verkan, falla utom hvarandra, antingen i särskilda
suhstrater, eller åtminstone såsom olika modifikationer af ett
och samma substrat; ä andra sidan måste de, såsom stående i
ett förhållande till hvarandra, hafva en beröringspunkt, som
gör det möjligt för orsaken att frambringa en verkan. Då nu
det oändliga bestämdes såsom det ändligas orsak, så måste det
i förra hänseendet vara skiljdt från det ändliga, d. v. s. stå
utom detsamma eller begränsas deraf, och sålunda sjelft vara
ett ändligt. I sednare hänseendet måste det oändliga, för att
kunna inverka på det ändliga, hafva en beröringspunkt med
detsamma, vara likartadt dermed, och följaktligen äfven ur denna
synpunkt bestämmas såsom ett ändligt.
Denna motsägelse, att det oändliga och gudomliga sjelft
hpstämmes såsom ett ändligt, utgör det resultat, hvartill den
konsequent utförda deistiska ståndpunkten leder. Att denna
motsägelse ej förefinnes för det religiösa medvetandet, härrör
dels deraf, att det såsom blott religiöst ej fortgår till begrepps-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
