Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likväl är denna pantheism och akosmisnf endast den ena sidan
af en ren dualism. Ty detta negativa, hvars sjelfständighet
förnekas, är dock faktiskt; och då det ej ur det positiva kan
deduceras, så faller det utom detsamma såsom en sjelfständig
princip.
Emédlertid kunde det synas vara för all philosophi
nödvändigt att fatta det absoluta såsom skildt ifrån all ändlighet,
på den grund, att det i motsatt fall sjelft skulle förvandlas till
ett ändligt. Prof. Ribbing har sålunda!) förklarat, att all sann
philosophi måste bestämma det Absoluta såsom varande utan all
väsendtlig relation till det ändliga. Så plausibelt detta yttrande
kan synas, så litet tillfredsställande är det i sina konsequenser.
Prof. R. sjelf kan blott fasthålla det så länge, som han
kritice-rar de såsom pantheistiska angifna systemerna. Så snart han
deremot vill framställa ett positivt innehåll, förändras
förhållandet, och den förkastade relationen insmyger sig, blott
under ett annat namn. Den af Prof. R. framställda åsigten
innehåller nemligen en förening af Leibnitzs monadlära med
den Platonska läran om ideernas immanens. Han antager
nemligen *) Leibnitz s lära om monaderna såsom percipierande, enkla
och sjelftillräckliga krafter; (nen insätter, i stället for
Leibnitzs verldskapelse, Platos lära om immanensen, i det han
yrkar, att ”verlden måste fattas såsom immanent i Gud, likasom
monaderna i hvarandra». Då i hänseende till det absoluta allt
tids- och rums-förhållande måste upphäfvas, så kan denna
immanens endast förstås såsom en väsens-enhet, d. v. s. att
monaderna ömsesidigt utgöra hvarandras väsendtliga bestämningar3).
Åsigten blir således den, alt gudomligheten förhåller sig till de
ändliga monaderna såsom en organism till sina väsendtliga
organer eller momenter. Häraf följer åter att hvarje särskild
monads individuella väsensbestämdhet måste ingå uti gudomlighe-
1) Om Pantheismcn, s. 6. *
2) S. 117.
3) Detta synes ock vara meningen med den s. 108 framställda
Platonska immanensläran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
