Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liga måste derom negera det ändliga. Eller, för att begagna
det gifna exemplet: mellanrummet mellan cirklarna AB och CD
är i ett hänseende begränsadt och i ett annat obegränsadt; ej
i sin oändlighet ändligt och i sin ändlighet oändligt.
Föreställde man sig, att mellanrummet mellan cirklarna ej allenast i sig
innehölle möjligheten af olika afstånd, utan sjelft frambragte
dem genom att röra materien, så skulle detta närmast gifva
en bild af Hegels sanna oändliga.
Det karakteristiska för Hegels philosophi är således det, att
det absoluta ej är för den ändliga verlden likgiltigt, utan
endast i och genom det ändliga är i sanning absolut. Men
denna det ändligas väsendtlighet för det oändliga är ej en
identitet af båda, så att det ändliga i sin sammanfattning skulle vara
absolut Det oändliga är evigt närvarande uti det ändliga, men
likaså evigt upphöjd t deröfver, i och för sig varande. Vi tvifla
ej, att många skola uti vår åsigt finna en absolut motsägelse.
Dertill behöfves ingenting annat, än att fasthålla det ändliga och
oändliga såsom absolut motsatta och oförenliga. Vi hafva dock
redan visat, hvartill detta fasthållande konsequent leder,
nemligen dertill, att det oändliga sjelft blir ett ändligt och det
ändliga ett oändligt. Härmed är Hegels åsigt negativt bevisad;
och detta är det enda möjliga bevisningssättet. Ty att positivt
vilja bevisa en princip genom dess härledande ur en annan
högre princip, vore att upphäfva den såsom princip, och
istället göra den till ett begrundad t, betingadt.
Obestridligt är emedlertid, att det af Hegel använda
dialektiska bevisningssättet medför en olägenhet, nemligen att sjelfva
det negativa beviset lätt kan fattas såsom resultatet. Sålunda,
då Hegel visar, att oändligheten tänkt såsom afsöndrad ifrån
det ändliga sjelf förvandlas till ett ändligt, och det ändliga
tvärtom i sin afsöndring ifrån det oändliga till ett oändligt, att
således dessa begrepp tänkta i sin afsöndring motsäga sig
sjelfva, så fasthåller man denna motsägelse såsom sjelfva resultatet,
i stället att fortgå till den sanna oändligheten, i hvilken det
ändliga innehålles, men ej såsom ändligt, utan säsom detoänd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
