Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den riktiga irisigten, att det absolut sanna måste öfverensstam—
ma med sig sjelft. Men härvid återstår den frågan: hvad <Xr
det absolut sanna? Det vanliga föreställningssättet erkänner icke
ens i den sinnliga varseblifningen någon nödvändig motsägelse.
Blifver det öfverbevisadt om en sådan (t. ex. uti rörelsens
begrepp), så är det dock dermed ej öfvertygadt, ulan ropar på
sophistik och bedrägeri. En högre ståndpunkt erkänner
motsägelserna uti det sinnliga, men påstår i följd deraf, att detta
är ett blott phenomen, som endast uti vårt tänkande existerar,
hvaremot hos det i och för sig varande ingen motsägelse finnes.
Nu är det dock en reflexion, som ligger nära förhanden, att
motsägelsenej upphäfves derigenom, att den flyttas in uti
subjektet; ty den frågan återstår dock alltid: hvad är grunden till
subjektets motsägelse ? Bestämmes nu subjektet såsom sin egen
princip, så är det sjelft, och dermed äfven dess motsägelse satt
såsom absolut. Bestämmes åter Gudomligheten såsom subjektets
princip, så måste den ock vara princip för de i subjektets
medvetande ingående motsägelser. Häraf är tydligt, att förklaringen
af motsägelsen såsom ett blott sken endast är att afhugga
knuten, ej att lösa den. Philosophien måste, för att vara
kon-sequent, uppvisa, huru den absoluta Jdeen, ehuru i sig oändlig
och absolut harmoni, dock kan innehålla principen för
ändligheten och motsägelsen.
Det är denna uppgift, som Hegel sökt lösa och (oaktadt
alla brister i framställningen) äfven i hufvudsaken löst genom sin
lära om negationens immanens uti det Absoluta. I det
Absoluta såsom sådant finnes ingen olöst motsägelse, ingen oöfvervuhnen
motsats; alla momenter äro der i fullkomlig harmoni. I det
ändliga deremot eger motsats och söndring rum, och allt hvad
som har ett annat emot sig är följaktligen ett ändligt. Då
nu det ändligas motsägelse just beror deraf, att de momenter,
som i väsendet äro ett, der framställa sig såsom motsatta, så
är det ett helt och hållet grundlöst antagande, alt väsendet
skulle vara en motsägelse derföre, att dessa momenter der
fattas såsom ett. Tvärtom har man just deraf rätt att sluta,
alt i det absoluta all motsägelse är helt och hållet upphäfd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
