Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u
Vi måste således såsom helt och hållet oberättigadt anse Prof.
Ribbings påstående, att man, för att fatta det oändliga, ej
be-höfver mera än derom preedicera alla möjliga motsägelser. Vill
man fatta det Hegelska systemet i sin sanning, så måste man
fasthålla det, att momenterna, såvida som de äro uti enhet,
äro helt annat, än hvad de äro såsom motsatta. Att genom
en bestämd definition angifva, på hvad sätt dé motsatta äro
förenade, är omöjligt; uppfattningen häraf tillhör den
intellektuella åskådningen. Dialektiken kan blott visa, att
fasthållandet af de motsatta såsom söndrade nödvändigt innebär
motsägelse, hvaraf resultatet är, att deras enhet är deras sanning i).
Prof. R—s vederläggning af Theorien om de motsattas enhet
grunflar sig nu2) derpå, att det är obegripligt och orimligt, att en
och samma kraft kan vara tvenne hvarandra motsatta krafter. Detta
är visserligen riktigt, men vederlägger ej Hegel; ty H. påstår ej, att
en kraft är 2 motsatta krafter, utan att den innehåller 2 motsatta
uti sig såsom sina momenter, men just derigenom, att den är
enheten af båda , är något mera och högre än båda äro i sin söndring
och motsats. Prof. R. yttrar vidare, att, om man än medgifver
enheten af de motsatta, rörelsen dock är obegriplig. »Ar nemligen
quantum af de båda krafterna lika, så neutralisera eller upphäfva
de hvarandra fullkomligt. Är återigen t. ex. den positiva
större, så negeras det quantum deraf, som motsvarar den negativas,
resten åter förblir hvad den var, eller försvinner, såsom verkande
kraft åtminstone, såvida vilkoret derföre är motståndMen
1) Exempel härpå förekommer re Jan hos Plato i Sophista och
Parmenides, hvarest han visar, att enhet och mångfald, vara och ickevara ej
kunna tänkas utan hvarandra. För det abstraherande tänkandet måste båda
nödvändigt galla såsom oförenliga och motsatta; ty ett är ej många och många
är ej ett. Men dialektiken uppvisar falskheten af denna abstraktion. Fattar
nian nu den åtskillnadslösa enheten och den enhetslösa mångfalden såsom
identiska, så är denna uppfattning en absolut motsägelse. Men en sådan
motsägelse är dock ej Platos begrepp af enhet i mångfald. Just genom
föreningen med sin motsats är nemligen hvardera ett annat, än det är i sin
söndring. Enheten är ej abstrakt enhet, utan enhet af åtskiljda momenter;
och mångfalden är ej enhetslös, utan af enheten genomträngd och
beher-skad mångfald. Häraf är klart, att begreppet af de motsattas enhet redan
hos Plato förefinnes, och följaktligen alldeles icke uteslutande tillhör
Pan-theismen.
2) S. 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
