Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I hvad avseende är Hegel Pantheist?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roende, eller ock blifver Gud endast person uti den ändliga
personligheten. I förra fallet vore Gud person, äfven om inga
ändliga personer funnes; i sednare fallet äro de ändliga
personerna Gud sjelf. Att den sednare åsigten är Pantheism och
äfven Atheism, är ej svårt att bevisa; men vid närmare
undersökning visar det sig, att den sednare åsigten konsequent
genomförd likasåväl leder till Atheism. Ty att Guds
personlighet skulle vara densamma, äfven om den ändliga
personligheten ej existerade, vore endast tänkbart såvida, som Gud vore
utan allt väsendtligt förhållande till verlden, ej vore dess
absoluta princip och väsende. 1 detta fall vore det Absoluta, om
det äfven af philosophien ponerades, ej den menskliga andens
Gud, utan en overklig och verksamhetslös abstraktion. Men
utom dessa tvenne alternativer finnes äfven ett tredje, som
upptager det sanna i båda, utan att falla i deras ensidighet. Detta
tredje är nemligen det, att det Absoluta existerar i och genom
den ändliga personligheten såsom sitt moment; men likaså väl,
såsom sina momenters enhet och idealitet, har en ifrån den
menskliga personligheten skiljd personlighet *). Vi vilja ej strida
om, huruvida Hegel sjelf haft denna åsigt; som bekant är,
äro meningarne häröfver delade äfven ibland Hegels närmaste
lärjungar. Hegel sjelf deremot har aldrig bestämdt yttradt sig
i detta hänseende; om ock mångfaldiga ställen förekomma i Hans
skrifter, hvarest yrkas, att det Absoluta måste fattas såsom
Subjekt och absolut Personlighet. De häremot af Prof. R.
anförda citater bevisa blott, att Hegel tänkt sig den menskliga
personligheten väsendtlig för Guds sjelfmedvetande, ej att han
fattat den dermed identisk. Här fråga vi emedlertid ej hvad
1) Vi hafva redan anmärkt, att Prof. R., då fråga är om att få ett
positivt innehåll åt philosophien, nödgas att, om ock under annan form,
sjelf antaga hvad han förkastar hos Hegel. Så äfven här. Prof. R.
förkastar såsom pantheistisk Hegels åsigt, att Gud är person i och genom de
ändliga personerna. Men sjelf antager han, att de ändliga personerna
(monaderna) äro immanenta i Gud och utgöra Guds bestämningar (s. 110, 116,
117). Så vida som en bestämningslös Gud ej vore verklig, så måste
följaktligen Gud endast i och genom de ändliga personligheterna kunna
vara personlig; ehuru deraf cj följer, att hans personlighet sammanfaller
med deras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
