- Project Runeberg -  Papperslyktan / Profnummer 1858 /
2

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Q

Endast bandhunden ville aldrig sluta att
nkälla; den ansåg mig för en i högsta grad
misstänklig person.

Din "snälla, hederliga pappa" var
beklagligtvis för tillfället bortrest till en
auktion i någon af grannsocknarne. Din goda
mamma, som är en finsk husmor af gamla
stammen, ansåg naturligtvis
uppmärksamheten mot ett rart och kärt fremmande
fordra hennes nästan oafbrutna närvaro i
köket. Men så kom derifrån också fram
ett kaffe som hette duga, nybrygd punsch
med det raraste sockerbröd, the med både
gorån och hjorthorn och pepparkakor,
förutom krydd- och smör- och sockerskorpor,
allt utan undantag helt rykande af
färskhet. Qvällsvarden må jag ej ens börja att
beskrifva. Icke underligt derföre om
värdinnan ej hade tid att oftare visa sig än
då det gällde att truga till att "taga mera".
Och jag behöfde just ej så alltför länge
trugas; jag gjorde mitt bästa, och din
mamma hade verkligt nöje af mig.

Också din äldste bror, rektoristen, hade
blott några korta stunders ledighet att
uppoffra på sin på länge icke sedde
qvasi-kusins sällskap. Ifrig naturforskare, hade
ban just vid middagstiden hittat ett för
honom alldeles nytt och sällsynt species af
torndyfvel. Och nu skulle denna
naturligtvis stickas på nål, behörigen
examineras och specificeras, och hela
insektsamlin-gen ordnas ånyo från början till slut, för
att bereda denna matador en sannt
vetenskaplig plats uti samhället. Jag hade derom
ingenting annat att anmärka, än att din
bror visar anlag att bli en verklig lärd,
som redan vid fjorton års ålder är mera
intresserad af en ny torndyfvel, än af en
så godt som ny menniska.

Jag fick således tillbringa nästan bela
eftermiddagen och qvällen med dig på
tu-inauhand. Och jag beklagar ingalunda mitt
öde. På tumanhand, sade jag, men om
man måste vara fullständig, mellan åtta
ögon. Ty dina två yngsta syskon lemnade
dig knappt för ett ögonblick. Deras
munnar hade just ej ofta mod att öppna sig,

men deras blickar och allt sade att du var
deras gud. Ocli hade ingen sämre gudar
än de, så tror jag det icke vore så illa
bestiilldt med menniskorna på jorden.

Ditt lynne är just icke sådant, att det
låter dig länge stå på fremmande fot med
dina medmenniskor. Jag har också redan
lefvat för mycket för att mera vara blyg.
Ehuru vi icke hade sett hvarandra på så
många år, blefvo vi derföre inom en
Ijern-dels timme förtroliga som syskon.

Du berättade mig om din förlofning,

O O ’

som du minns att alls icke var någon nyhet
för mig. Du visade mig din fästmans
porträtt; han var nyss blefven kandidat, skulle
bli forstmästare, hade nu farit till
Tyskland, till ett skogsinstitut, der han skulle
dröja ett eller två år. Sedan ’’efter några
år" skulle brölloppet stå, ni skulle få ett
litet det trefligaste boställe djupt inne i
skogen vid stranden af någon vacker sjö,
der skulle ni uppodla en liten trädgård,
ett potatisland, hålla "en söt bäst" och "två
nätta kor". Allt detta skildrade du så
lifligt och så förtjusande, att också jag för
en stund drömde om huru jag skulle bli
forstmästare, bosätta mig djupt inne i
skogen, och der lefva lycklig och säll
tillsammans med — "två nätta kor". *

Och vi talade också om mycket andra
saker. Du talade t. ex. om vårt land och
om verlden i allmänhet, huru der är och
huru der borde vara. Du förargade dig
åt huru "dumma, ynkliga, likgiltiga och
råa", som du i din ifver uttryckte dig,
menniskor det kunde finnas uppå jorden.
Jag hade ingenting att invända emot denna
din mening, men huru vi tillsammans
begrundade sakerna, så kommo vi allt till det
lyckliga tankeslut, att "vår jord ändå är
den bästa jord man eger", och att den
i sakta mak blir allt bättre och bättre.

Och du frågade mig så mycket om mina
resor, om andra länder. Hvad du förstod
mycket, och hvad du visste att fråga väl!
Det tycks vara en simpel konst att göra
frågor, men i ingen konst har den
menskliga dumheten behändigare tillfälle att krypa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:27:42 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1858/0002.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free