Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fram i dagen utan sin egares vetskap. På
dina frågor var det en glädje att svara
och beskrifva. Jag märkte till min egen
förvåning, att jag också engång var hvad
man kallar intressant. Det vill säga att
det var du, Rustika, som var intresserad.
Och allt emellanåt bröt löjet löst och
yrade omkring som en hvirfvelvind. Huru
vi skrattade då; infall hoppade på infall,
och jord och himmel vändes upp och ned.
Med ett ord, du var ljuflig och du var
rask, du var tokig och du var klok. För
din friska andedrägt flö^o från mina skull-
o o
ror hela femton år, det ena efter det andra,
sin kos; jag var den qvällen aderton år,
alldeles som du.
Du minns mycket väl den stunden, när
vi kommo ifrån trädmården och vi satte
oss på farstutrappan, och du berättade mig
en den roligaste historia från er sockens
innersta sällskapslif. Du talade med hvars
och ens egna ord, du efterhärmade hvars
och ens röst, och jag såg hela din socken
gtå lifslefvande framför mig. Du var
präktig då, och du påminnte mig så mycket
om en ung, snillrik aktris i en gammal
engelsk komedi, som jag sett i Wien;
hon bar der en rol med namnet Rustika.
Kär du hade slutat din historia, sade jag:
"ßravissimo, hädanefter kallar jag dig
Rustik a.
— Tackar ödmjukast! Jag förstår din
latin: Rustika — rustique — landtlolla! —
Nåh, det är inte underligt! Lin kusin, som
kommer från Europas förnämsta
hufvudstäder och som sjelf är hemma från den
omätliga hufvudstaden Helsingfors, skall
väl ha rätt att tycka ett och annat.
Och en liten "fnurrighet" intog i ditt
anlete den nyss så uppsluppna glädjens plats.
Jag förklarade upphofvet till namfiet på
det, som jag tyckte, för dig mest
smickrande sätt. Du åhörde lugnt, men behöll
din spända min, och teg. Det var nu de
första ögonblicks tystnad oss emellan
under bela qvällen.
Ett tu tre såg jag dock en skälmsk
tanka blixtra i dina ögon, du gjorde en
kort knyck uppå hufvudet, stampade lätt
din ena fot i golfvet, steg upp, gick in i
farstun, och ilade derifrån med lätta steg
uppför vindskainmartrapporna.
Jag förblef på min plats, slog benen i
kors, och gnolade på refrängen i en
vacker dansk kuplett: "det gaaer nok över."
Det räckte icke heller länge innan du
kom åter, och med ögonen bräddfulla af
förnöjelse, med korslagda armar och
långsamma steg utträdde på trappan, bugade
dig djupt framför mig, och sade högtidligt:
"Bravissimo, hädanefter kallar jag dig
M E-T110-P O- Li-T A-N u s, thet är:
hufvud-stadsbo — och Metropolit!
Och nu brast du lit i skratt, och jag
med, och allt var åter så bra och roligt.
Du hade, förstod jag, varit uppe hos din
bror, och ined hans tillhjelp i Lindforss’
lexikon eller någon annan lunta sökt ut
din utsökta qvickhet.
■— Bravissimo, upprepade du, det ar ändå
verkligen ett klassiskt språk, det latinska
språket. Det slår sin spik på hufvudet.
A/etropolitanvs! — Så roligt. Ilar du ännu
lust att kalla mig Rustika?
— Nu mera lust än någonsin, lustiga
flicka.
— Men då liar jag också lust att låta
dig behålla ditt ärliga och väl förtjenta
namn.
— Låt mig heta hvad du vill; men du
är min Rustika.
— Och du ’min Metropolitanus!
— Sagdt och topp!
— Topp!
Och från den minuten hette vt för
hvarandra aldrig annat än Rustika och
Metropolitanus.
Men det led alltför hastigt mot
skymningen. Qviillsvarden var öfverstånden, och
jag hade redan tagit mössan i hand för att
säga er alla mitt farväl.
— Det är ändå riktigt skada, käraste
Metropolitanus —
— Metropolita72ø heter det i vokativus,
ropade myndigt din bror rektoristen, som
för tillfället var närvarande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
