Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så många sorgliga och nedtryckande sidor
att erbjuda, är det åtminstone en tröst att
se med hvilken aktning och välvilja hvarje
litterärt företagande omfattas af den
Hel-singforska publiken.
Två taflor.
in. *)
’Augusti-nattens mäne skiner,
Naturen har till hvila gätt;
En dyning af dess stormar blott.
En sakta vind i vassen hviner.
Må fridfullt, lugnt som himlens fästu
Är parkens slott, är skogens näste.
Och bäfvande som bäckens vatten,
Som rädda tjufvar uti natten,
De mörka tankar smyga sig
I menskans själ, pä drömmens stig r
Men käfleken den hulda, blida,
Till hvila heller icke går:
Uti den sena stunden står
En yngling vid sin flickas sida.
Till afsked mötas här de tvenne
Vid insjöns daggbestänkta strand:
Han skall från hemmet och från henno.
Att strida för sitt fosterland.
I skogens kronor sakta susar
Den varma vestans fläkt, och dör
På böljan hän, som lätt hon krusar:
Hvar hviskning öm man tydligt hör.
O! när de skiljas, tvenne hjertan.
Som älska innerligt hvarann,
Hur outsägligt ljuf är smärtan!
Ej tid, ej rum dem skilja kan,
Två själar till hvarandra slutna
Som klara tårar sammangjutna.
Det är ej någon skiljostund:
Det är ett själarnes förbund.
Allt hvad man förr knappt tänkt skall sägas
Det måste fram och fär ej vägas.
Om man ej rätt hvarann förstått,
Blir åter allt så klart och godt.
Så mycket sägs, att natten vill
Till afsked icke räcka till.
’*) Slut fr. N:o 2.
Och Erik heter ban, så käckt
Han bär sin finska krigardrägt,
Han går att tro den fana svära,
Som höljt sig med odödlig ära
Och bleknat sist i blodig strid,
I länge djupt begråten tid.
Ur Eriks mörka ögon blicka
Nu kärlek, mod och djerfhet fram.
Och hög ban står och allvarsam
Med armen om sin smärta flicka.
Hon heter Bosa och är täck,
Som knoppen i en rosenhäck,
Med ögon blå och lockar ljusa,
Och dessa löjen, som oss tjusa,
Och gropig kind och läppar friska,
Som nu om sorg och saknad hviska:
Ty hennes älskling innan kort
Till strid och faror måste bort.
Hon far till stadens ro, enär
De ryska börder spöka här.
Som barn de hade gjort bekantskap,
Och redan känt den själsförvandtskap
Det barndomstycke vakna, som
Till kärlek mognat småningom,
En omedveten, oförklarad,
Bevarad djupt och tyst besvarad.
Men när i natt i stilla lunden,
De mötas till ett långt farväl,
En själ då öppnas för en själ
Och blottar sig i afskedsstuuden.
Det är ett dunkelt moln, som flytt:
Det är en sommardag, som grytt;
Två hjertans varma morgondröm.
Så ljuf och darrande och öm,
Ett månsken uppå lifvets ström.
Sist säger han: "Hur ljuft ändå
1 lifvets strid tillsamman stä,
Att veta, skiljd från dig och ensam.
Att hvarje känsla är gemensam.
Ljuft är att lefva sä och dö!
Och om du lofvar mig, min mö,
Att älska hvad jag älskar bäat,
Att hata hvad jag hatBr mest,
Och hvart den leder än min stig.
Att tro på mig, som jag på dig,
Då går jag glad ifrån min himmel
Till blodig kamp, i stridens hvimmel."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
