Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21
Hur mildt hon gör hvad han begär.
Att älska och att hata svär
Och tro och hoppas, hvad det heter,
Och tusen andra barnslighetor.
Men oförmärkt har natten flytt
Och morgonen till hälften grytt.
Ett famntag än, en kvss och af
Han rider uti häftigt traf.
Med tårskymd blick hon ryttarn följer
Tills morgondimman honom döljer.
Dä brister hon i häftigt gråt
Oeh vandrar slutligt hemmets stråt.
"Hej hoppsasa, min raska fåle,
I.ägg ut det fina nu, min Max!
Flyg fram som stormen, som hin håle.
Du stolte son af Savolaks."
Hur krafterna än vilja svika,
När man har sörjt den länga natf:
fast själen är af marter matt,
•Bekymrens skuggor hastigt vika
När i den friska morgonstunden
Man rider ut i vida lunden.
Då vidgas själen, vexer modet,
Och eldigt svallar åter blodet.
Man känner lif och lust och mod
Och Anner verlden åter god.
För sorgen, som dock ständigt frestar
Man är på sina höga hästar;
Som tanken snabbt man ville rida
Och låter friskt det framåt lida,
Tills kampen’tröttnat osh man går
Jgen i lifvets nötta spär.
Som nattens skymning sjunker ner,
Så flyktar Eriks sorg alltmer.
Don friska, svala morgonvinden
Uortkysser tårarne från kinden
Och fogelsången, skogens susning
Hans hjerta fylla med förtjusning.
Han fattar goda föresatser
Och bygger gyllne luftpalatser.
Vid tanken uppå stridens larm
Af längtan häfs hans unga barm.
Och segrar spöka i hans hjerna
För frihet, land och hjertats tärna.
Och rask och glad om tvenne dar
Till lägret ren han hunnit har.
Bland ädla, käcka stridskamrater
Han 6itter snart i vänfast lag,
Och lyssnar tjust till deras dater,
Som stupat i det sista slag.
En har i striden mist sin broder,
Sin vän en annan blekna sett,
Och på de grafvar man dem redt
Ej resas några ärestoder;
Men fosterlandet id&e glömmer
De hjeltar blommig tufva gömmer,
Oeh minnets rosor spira skära
För dem som dött för hennes ära.
Men icke endast sorgsna minnen
I qväll förstämma tappra sinnen;
Här rår ett lugn, en sjelfförtröstan,
Ett mod, ett oförbleknadt hopp,
Att utur stormarne från östan
Vår frihets sol skall klar gå opp.
O! slockna ej, du hoppets stjerna!
Och glädjens I! Er lott är skön
Att fädrens helga jord få värna
Och med en lager evigt grön,
För allt hvad bäst och högst I- veten,
Förtjuste gå till evigheten. —
Och Er man kunnat öfverge,
Som gnigeufatt vårt land försvara.
Och Dn fick stå du trogna skara
På tumanhand med din idé!
För den uti vår äras tider
Du blödde uti hundra strider
Men nog — Ditt mod blott Runeberg
Kan ge dess egna, ädla färg.
Men Diua landsmän gifva fester
Och deras fruar bal på bal
I staden för de glada gäster,
Som strömmat dit förutan tal.
Och mängen mörkögd österns sou
Tar med sig hjertan derifrån.
Der är ock Eriks trogna dufva;
Den ljufva ensam, sorgsen sitter,
Förgråten, rödögd (och med snufva),
Och tankfull lyss till foglars qvitter.
Så varm och mild är sommardagen,
Ren solen högt på himlen står,
Då vapengny vårt öra när
Frän dungen och från närmsta hagen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
