Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
Och snart ren blixtrar bajonetten
I solen uppå öppna slätten;
Yår hjelte roed sitt kompani
Bestorma skall ett batteri.
Vid muntert mod de tyckas alla,
Ur ledet friska sånger skalla —
Do glada tonerna oss lifva
Till strid, liksom till dans och lek,
Ett högre mod åt hjertat gifva,
Och måla döden mindre blek. —
Till målet nalkas man omsider.
Nu tystnar sången. Kedjan sprider
Sig vidt ikring, kanonen hörs.
En hemlig bäfvan nu intager
Hvarenda man, tills röken rörs,
Och man ser blod och det blir dager.
Nu storma med förtviflans mod,
Med jubel, jemmerrop och eder,
De våra uti täta leder,
Att hämnas vänners spillda blod.
Men hvarest blodet rödast stänker,
Vår unga hjeltes värja blänker;
Och innan qvällens sol försvunnit,
Hans trupp en herrlig seger vunnit.
Tyst är det, man hört upp att strida
Och tom är platsen lemnad ren,
Och nattens skumma skuggor skrida
Få grafvarne i månens sken.
Belyst utaf dess bleka skimmer,
Ett fält af lik besådt man ser,
Och här och der man än förnimmer
Ljud af en döende, som ber,
Och lätt och ljuf som vestanvinden,
Som leker med de spridda hår,
Ibland de fallne döden går
Och bleker blommorna på kinden,
Och liljor sår på mången panna
Och bjuder månget qval att stanna.
Derborta på den gröna stranden
En dödsblek yngling utsträckt är.
Han håller an sitt svärd i handen,
Som fast det hade vuxit der.
De sköna dragen, nu så kalla,
Vi känna godt från fordomtid:
Ung Erik för sitt land fått falla,
Han stupat i sin första strid.
Vi träda närmare och finna,
Att än hans hjerta sakta slår,
Att kindens rosor flygtigt brinna,
När matt sitt öga upp han slår.
Och om hans läppar vi betrakta,
De till en hviskning röras sakta;
Utaf de spridda dunkla orden
Man följande dock lätt förstår:
"Skönt är att dö för fosterjorden
Uti sin lefnads vackra vår;
Bland vänner och kamrater kära
Med seger stupa och med ära.
Ack! att i döden likväl än
Jag dig fick se, mitt hjertas vänr
Din röst förnimma än en gång!
Förrn dessa läppar blifvit bleka.
Fick höra än din glada säng,
Fick se dig fröjdas, dansa, leka!
Vid ljudet af ditt friska skratt
Jag skulle slumra in så gladt! . . .
Men ve! hvad syn! min kraft är brnten
Ilon är i oväns annar sluten!
Mitt land, min flydda ros, farväl!" . . .
Och till sitt ursprung flög hans själ.
Men Rosa har ett lifligt sinne,
Och ledsamt blir det ständigt inne.
Ej alltför omildt henne dömen,
Att hon på bal går med en tant.
Hon följer endast efter strömmen
Och österns son är högst galant.
En sorgsen stjerna blott ser neder
Hur han i dansen henne leder
Och hur hon skrattar i en tur
Förtvifladt åt en calembour.
Mon häftigt slocknar stjernan ut,
När handen trycks vid dansens slut.
Sent är det; himmelen sig höijer
I mörka moln alltmer och mer,
Sin glans i skyar månen döljer
Och ingen enda stjerna ler.
Min puls är het, min tinning brànaer. —
Men öfver gatan lyser ljus.
Der ljuder glam af glada väirnec,
Der vinka salighet och rut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
