Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132]
pade Piemont* italienska politik. Allt
sedan den tiden återfinner man öfverallt de
piemontesiske furstarnes sträfvan efter
Lombardiets krona. De ha sökt komma till
sitt mål genom alla möjliga medel, än
genom krig, än genom neutralitet, än genom
giftermål. Kronan har gått dem ur
händerna, men genom spanska, polska och
österrikiska successionskrigen förvärfvade
de sig den ena biten efter den andra af
det lombardiska gebietet. Ju längre
Piemont sålunda kommit in i Lombardiet,
desto mera har det känt behofvet att ega
det helt och hållet, och desto mera direkt
fiendtlig har dess ställning blifvit emot
Österrike. Isynnerhet 1815 års traktater ha
bidragit att ännu mera stärka denna
anti-österrikiska riktning i dess politik, hvilken
blifvit på sätt och vis en statsmaxiin för
alla piemontesiske statsmän. Men denna
politik har tvenne sidor: å ena sidan har
man en konungahusets ärelystnad, å andra
sidan Italiens sjelfständighet. Carl-Alberts
regering var icke annat än en saktlig och
förborgad identifikation af dessa båda idéer.
Och denna allians har sedan blifvit beseglad
och stärkt under skydd af den
konstitutionella fribeten, som har haft den utmärkta
förtjensten och det lyckliga ödet att icke
uppstå till följd af en våldsam revolution,
att undgå alla reaktioner, och att förblifva
bundsförvandt till ett traditionelt system,
som är föryngradt genom alla moderna idéer.
Denna Piemonts politik är utan tvifvel
djerf, men den har också sina vådor, ty
den försätter landet i ett utomordentligt
läge. Den koncentrerar i sig alla landets
krafter. Den gör nödvändigt att ständigt
underhålla en betydande armée, och den
kan från finansiel synpunkt uttryckas
genom tvenne vältaliga siffror: 40 miljoner i
intressen på statsskulden och 40 miljoner
i krigsbudgeten. Piemont erbjuder det
sällsynta skådespelet af ett litet folk, hvars
politiska och moraliska rol är vida
öfverlägsen dess territoriala ställning. Blefvet
medelpunkten och härden för Italiens alla
förhoppningar øßh sträfvanden, känner det
sina gränser trAnga, och den nya friheten
kommer med sitt inflytande och
understöder dess gamla planer till förstoring genom
Italiens nationella emancipation, eller
åtminstone den dels deraf som varit underkastad
utländskt herravälde. Deraf denna
krigiska hållning hos ett folk, som ständigt står
färdigt till handling. En bildhuggare i Turin
har gjort en staty, ämnad att ställas uppä
ett monument, som lär vara upprest med
medel samlade i Milano till den sardiniska
arméens ära. Denna staty föreställer helt
enkelt en rask och beslutsam piemontesisk
officer. Med ena handen håller ban fanan,
andra handen på sabeln. Hans blick
tyckes vara fästad på ett aflägset, osynligt
mål, och så orörlig ban är, tycker man
honom marschera framåt. Det är en bild af
det piemontesiska folket.
Men på hvad sätt kan Piemont gagna
Italiens sak? — Man kan, som bekant,
förstå Italiens sjelfständighet mycket olika;
man kan arbeta derför på lika farliga som
föga verksamma sätt, hvilka, i det de
förlora sig i omöjliga drömmar, icke leda till
annat än att lemna halfön under ett evigt ok.
Italiens enhet iir en af dessa chimèrer, som
ega anspråk på storhet. Det är genom att
fatta sakerna sådana de äro, genom att
fästa afseende vid de mest inrotade
förhållanden, som Piemont och Italien kanske
kunna komma till den enklaste och mest
praktiska lösning af frågan. När Piemont
vänder sig emot Österrike och sätter i fråga
dess herravälde öfver Lombardiet, så har
det väl icke synnerlig respekt för
traktaterna; men det för talan for en princip,
som står öfver traktatorna, och Europa
kan icke annat än i denna nationella
åter-fordran finna en ädelsinnad tanke.
Förhållandet blir annat, om man vänder sig
med dylika anspråk till de öfriga italienska
regeringarne; då är det icke mera en
befrielse, det är en eröfring, som är i fråga.
Och hvilken är den närmaste följden af
sådana hotelser? Jo, man gör denna
nationella sjelfständighet, hvilken man fordrar,
misstänkt för furstarne, och man drifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
