Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
samhet, när han 1854 sjelf begaf sig till deras af
koleran förskräckligt hemsökta stad oeh genom sitt
exempel visade åt de modlösa huru faran skulle motas.
Sedan han vunnit någorlunda fasthet och stadga i
det iure, återupptog han sin faders sista politiska
planer, och det behöfver ej här nämnas, huru han,
i förening med sin minister Cavour, genom det raska
deltagandet i det orientaliska kriget, förskaffat sitt
land en röst i de stora makternas rådslag och ställt
det i spetsen för de italienska nationerna.
Ett hårdt år för konung Victor-Emanuel var åtet
1855, då han, under pågående fälttåg på Krim, inom
en månad genom döden förlorade sin moder, sin
gemål och sin broder. Han fortfar ännu att vara
enkling. Han har tre söner: Humbert, kronprins, född
1844 (hvilken skall åtfölja fadren i kriget), Amadeus,
f. 1845, och Otto Eugen, f. 184C!; samt tvenne döttrar:
Clotilde, f. 1843 , förmäld med prins Napoleon, och
Maria Pia, f. 1847.
General La Marmorn.
Chev. Alphonso Ferrero della Marmora, hvilken
i egenskap af generaladjutant vid sin konungs sida
för befälet öfver Sardiniska arméen, härstammar frän
en af Piemonts äldsta adliga familjer. Han inträdde
1816 i krigsakademien i Turin och avancerade sedan
hastigt, så att ban redan 1848 var general. I 1848
ärs fälttäg deltog han under hertigens af Genua befäl
och utmärkte sig isynnerhet vid belägringen af
Pe-schiera. 1849 erhöll han en egen division, hvilken
var bestämd att genom 1’arma kasta sig i ryggen pä
Österrikarne. Men slaget vid Novara gjorde ett plötsligt
slut på kriget. En följd deraf var att Genuas
exalterade befolkning gjorde uppror, fördref de i staden
stationerade trupper och proklamerade en sjelfständig
ligurisk republik. La Marmora erhöll dä befallning
att bringa Genua till lydnad. Och detta uppdrag
fullgjorde han med den utmärktaste snabbhet och
skicklighet.
Snart derpå blef han krigsminister, och dermed
öppnades för honom en bana af framstående
verksamhet, såväl i militärisk som i parlamentarisk
riktning. Medan han egnade hela sin uppmärksamhet
åt. de många förbättringar, som voro af nöden för
arméen, hade han, säsom tillhörande det konservativa
partiet, att utstå de mest hårdnackade strider med
den ultraliberala sidan i kamrarne. Ehuru
konservativ i öfrigt, var ban dock långt ifrån att ogilla
sträfvandena för Italiens oafhängighet. Han
försummade derföre ingenting för att höja arméens
duglighet och göra den beredd för den kommande striden.
Han ökade antalet af skarpskyttar (Bersaglieri),
uppsatte ett lätt kavalleri, förbättrade
militärundervisningsanstalterna, generalstaben, genieväsendet, och
genomdref Casales förstärkande och befästandet af
Alessandria.
Det första prof af sin ökade krigareförmåga
visade sardinerne, då Victor-Emanuel i Januari 1855
slöt sig till vestmakternas allians emot Ryssland .och
till följe deraf förband sig att uppställa en kontingent
af 15,000 man. Denna korps afgick i Febr. s. ä.
under La Marmoras befäl till Krim, för att biträda
vid Sevastopols belägring. Den gjorde der tjenst ibland
observationstrupperna, hvilka hade att hälla ryska
fältarméen i schack. I sådan egenskap deltog den i
slaget vid Tsehornaja d. 16 Aug., och visade vid detta
tillfälle sin duglighet i bredd med fransmännen. Vid
stormningen af Sevastopol d. 8 Sept. deltog endast
en liten kolonn af sardinare. Efter krigets slut var
den återvändande kontingenten föremål för de mest
exalterade hyllningar från sina landsmäns sida, och
isynnerhet var La Marmora dagens hjelte. Han
öfvertog änyo krigsportföljen, hvilken lian sedan dess
innehaft ända till det nuvarande krigets utbrott.
En af La Marmoras beundrare skildrar honom på
följande sätt: "En hög och smidig gestalt, en fast
gång, en fördelaktig militärisk tournure, verksamhet,
djerfhet förenad med klokhet, och en den lyckligaste
militäriska skarpblick äro de naturliga egenskaper
som utmärka honom."
Prins Napoleon.
Kejsar Napoleon III, hvilken sjelf skall ställa
sig i spetsen för sin Alp-armée och sålunda utan
tvifvel kommer att öfvertaga den förnämsta roleu af
alla i det italienska kriget, är till sin person så mycket
känd, att en påminnelse om hans lefnadsöden här
skulle vara öfverflödig. Mindre bekant är deremot
lians kusin, prins Napoleon, hvilken såsom konung
Victor-Emanuels nyssblifne svärson säkert kommer att
intaga en framstående plats uti fälttågets historia.
Napoleon Josef Carl Paul Bonaparte, son af
ex-konungen i Westfalen Jerome Bonaparte och
prinsessan Fredrika af Wiirtcmberg, föddes i Triest d. 9
Sept. 1822. Sin barndom tillbragte han i Italien, dels
i Rom, dels i Florenz. 1835 kom han till Schweitz,
förblef tvenne år i en pension i Genève, och
genomgick derefter en treårig kurs vid würtembergska
militärskolan i Ludvvigsburg. Dä ban icke kunde tjena
sitt fädernesland, ingick han likväl icke i tjenst, utan
tillbragte åren 1840—45 pä resor i Tyskland,
England och Spanien. Efter många fruktlösa försök
erhöll han ändtligen 1845 tillställd att under namn
af grefve af Montfort komma till Paris. Hans
förbindelser med det demokratiska partiet och hans
radikala åsigter gjorde honom dock snart misstänkt,
och efter fvra månaders vistelse i Paris gafs honom
befallning att begifva sig derifrån. Tillsammans med
sin fader återkom han dock dit 1847.
Redan två dagar efter Februari-revolutionen
offentliggjorde han ett bref, hvarigenom han ställde
sig till provisoriska regeringens disposition, och
förklarade "att det var hvarje redlig medborgares pligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
