Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
österrikiska styrelsen i Italien, — en ort
af ofantlig strategisk vigt. Den beherrskar
vägarne till Friaul och Tyrolen, och från
militärisk synpunkt betraktas den som det
hufvudsakliga försvarsstödet för
Adige-linien.
Denna flod, hvilken löper parallelt med
Mincio, utgör det andra hindret, som en
armée möter, efter att ha passerat
sistnämnde flod. Den är ganska strid ända
till trakten af Magnano, der dess stränder
blifva lägre och öfvergången blir derifrån
lätt ända ned till Carpi, ifall Legnago är
intaget eller blokeradt.
Mot norr är Bussolengo, på högra
stranden, också en passande ställe för att
försöka en öfvergång. Den gick Brune öfver
floden 1800; men 1848, efter den ärofulla
striden vid Pastrengo, inskränkte
pieinon-tesarne sig till att besätta Bussolengo utan
att göra något öfvergångsförsök.
Norr om Verona befinna sig likaså
positionerna vid Rivoli och la Corona, som
äro så namnkunniga från revolutionskrigen,
och som 1848 voro skådeplatsen för
många strider. De utgöra Veronas
förpostställningar, hvilka stå i förbindelse med
Roveredo ocli Trient och italienska
Tyrolen, detta naturliga bihang till
fyrhör-ningen.
På denna fyrhörning beror belt och
hållet Italiens militäriska öde. Äro Mincio
och Adige engång öfvergångna och de fyra
fästningarne intagna eller blokerade, så är
det slut med österrikiska väldet på södra
sidan Alperna, ty då de allierade flottorna
beherrska Adriatiska hafvet, så utgör
Venedig jemförelsevis endast en svag
försvarspunkt. U.
Hr Thoma’* ItIoore’s Irländska melodier,
öfversatta af C. R. Nyblom-
Sommarns sista ros.
Se, blommande allena
Står sommarns sista ros,
De väna systrar alla
Ila vandrat ren sin kos.
Som vän bland höstens blommor
Ej ens en knopp hon har
Att hennes rodnad spegla
Och ge pà sucken svar.
Jag vill ej här dig lemna
Att tyna utan hem.
Nu slumra dina kära,
Gå, slumra du med dem.
Se, dina blad jag skakar
Sä sakta kring det bo,
Der dina vänner ligga
I dödens stilla ro.
Så vill jag snart dig följa,
När mina vänner flytt,
Min kärleks ring förlorat
De perlor honom prydt.
När trogna hjertan kallnat.
Och gjort sin sista färd,
Hvem vill dä ensam stanna
I denna mörka verld?
Ilen iiiisi- Barden.
Den unge Barden i kriget går,
Pä dödens vågor ban gungar;
Omgjordad med fädernesvärdet han står
Och sin harpa på skuldran slungar.
"O, sångens land! om än verlden all
Förrådde dig" — klingar hans visa —
"Ett svärd din rätt dock skydda skall,
En trogen harpa dig prisa.
Oeh Barden föll — men bojor och band
Ej den stolta anden betvinga.
Hans harpa är stum, ty med egen hand
lian lät hennes strängar springa.
"Du skall af kedjor ej fläckad bli,
Du ärans och I^ärlekens tunga!
Din säng var skapad för sjul, som är fri,
Bland slafvar du aldrig skall sjunga!"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
