Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
öfvat sig i annat arbete än
förfärdigandet af skospännen, och som nu, då
stöflarne kommo på modet i bela Europa,
blefvo alldeles brödlösa. I sin nöd sände
derföre fabrikanterne af skospännen en
deputation till regenten, prinsen af Wales,
och anhöllo att han, såsom varande den
första gentlemannen i sitt rike, måtte
genom sitt illustra föredöme återbringa
modet i de gamla hjulspåren, återinföra skorna
och rädda de svältande
skospänne-fabriks-arbetarne från hungersnöden. Det var i
sanning ett bevekligt fall; och då nu
dessutom prinsen af Wales, såsom regent, så
småningom närmat sig toryprinciper,
hvarföre skulle han icke blifva reaktionär äfven
uti modets rike och arbeta emot stöflarne
till förmån för skorna? Han antog sig den
lidande industrins sak och det gafs
vederbörande att förstå, det stöflar uti
Carlton-house icke sågos med blida ögon. Det var
nu det mest lysande tillfälle för Brummell
att ådagalägga sina whigsympathier och
antaga sig framåtskridandets sak emot den,
som sträfvade att vrida tillbaka hjulen på
historiens vagn. Brummell antog sig
stöf-larnés sak. Allt regentens anseende
förmådde ej rädda skorna från undergång och
skospänne-fabrikanterna och
fabriksarbetar-ne från hungersnöden. Brummell
triumferade, och vi karlar bära ännu i dag på
våra fötter trofeerna af hans seger.
Angående egentliga orsaken till
brytningen mellan prinsen och Brummell är man icke
ense. Sannolikast föranleddes densamma
deraf, att Brummell genom sina sarkasmer
sårat den sköna enkan Fitzherbert, för
hvilken, enligt hvad af historien är bekant ,
prinsen af Wales hyste vida mera ömhet än för
sin gemål, den olyckliga Carolina af
Braunschweig. Brummell sjelf påstod, att
alltsammans härledde sig af afund; prinsen
begynte nemligen att blifva korpulent, då
hans vän deremot hade den oartigheten,
att allt fortfarande bibehålla en elegant och
ungdomlig smärthet. Skäl nog, att bryta
med en vän, som ständigt föranledde till
jemförelser, hvilka ej kunde utfalla till prin-
sens förmån. Såsom nämndes, uthärdade
Brummell sin disgrace med mycket
hjeltemod. Det bevisade sig nu, hvad man
förut ej varit böjd att tro, det ban, för sin
ställning i modets verld, hvarken hade att
tacka prinsen af Wales eller sin skräddare.
Långt från att gifva vika för sin kungliga
fiende, förföljde han honom med
vördnadsfulla oförskämdheter, och förde mot honörn
det oförsonligaste krig af infall och
qvickheten ’’Det är jag", sade ban, "som
dragit honom upp ur det stoft, som seklerna
hopat kring thronens trappor, jag skall nog
äfven veta att åter störta honom ned deri."
Han påstod helt allvarsamt, att ban skulle
sätta sjelfva konungen i modet, och ifrån
prinsens af Wales salonger öfvergick han
till hertigens af York. Regentens
korpulens blef isynnerhet föremålet för
Brum-inells spetsiga infall. Huru långt dessa
gingo i oförskämdhet synes af följande
anekdot. Prinsen inträdde på en bal, arm
i arm med sin förtrogne, lörd Alvanley,
hvilken efter brytningen, liksom förut,
fortfor att böra till B:s närmaste vänner.
Prinsen gick förbi Brummell utan att helsa.
Då vänder sig denne till lörd Alvanley och
hviskar till honom, hörbart för alla:
"Alvanley, hvem är den der tjocka figuren , som
du tyckes vara bekant med?" Prinsens
utseende röjde tydligen för de kringstående
huru lifligt ban träffades af sarkasmen.
Oaktadt så lysande framgångar blef dock
Brummell omsider nödsakad att rymma
fältet för sin motståndare. Det var nervus
belli, penningar, som fattades honom. Man
spelade, såsom nämndes, frenetiskt på denna
tid, då den andliga atmosferen var liksom
brännande, och de våldsammanste passioner
gåfvo sig luft i verldshistorien. Brummells
lilla förmögenhet var snart medtagen och
slutligen måste ban för skulder rymma öfver till
Calais. Det var den 16 maj 1816, som ban
sålunda försvann frän skådeplatsen för sina
triumfer. Han lefde nu, först fjorton år i
Calais, och sedermera intill sin död 1840 *)
*) Läsaren behagade sålunda rätta ett skriffel i
början af denna uppsats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
