Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
ska mycket danskt-köpenhamnskt, så måste
man dock derjemte erkänna, att Danmark
och Köpenhamn ensamt icke skulle ha gjort
honom till det han blef. Wessel stod i
stort anseende genom sin bitande satir och
sin humor, och hans komedi "Kjærlighed
uden Strömper", deri ban redan före Lessing
andligen tillintetgjorde den franska
tragediens svulstighet och ihåliga pathos, har
förskaffat honom en plats ibland sitt folks
förnämsta snillen. Michael Rosing föresväfvade
Oehlenschläger vid dennes skönaste
skapelser, fastän ett plötsligt påkommet
sjukdomstillstånd hindrade honom att någonsin
uppträda i en enda rol i dessa den
skandinaviska verlden då för tiden berusande dikter.
Och ännu fortlefver denne store
skådespelares ande uti hans dottersöner, de begge
bröderne Wiehe, hvilka hvardera verka i
samma fack, såsom idealiska ungdomlige
hjeltar och älskare, den ene vid
Köpenhamns nationaltheater, den andre vid
Cbri-stianias stadstheater. 1814 återfick den
norska nationen sin sjelfständighet och
bemödade sig nu att skapa en oafhängig
specifikt norsk konst och litteratur. Skalder,
sådana som A. Munch, Wergeland,
Welhaven, m. fi., representera hvarochen i sin
genre poesien på ett högst aktningsvärdt
sätt, oin de också icke egentligen ha bru-
’ ~ O
tit sig en bana öfver sitt fäderneslands,
eller det Danmark omfattande gemensamma
sprakgebietets gränser. Skådespelare af
större betydenhet har NorgB dock hittills
frambragt lika litet som komponister, och äfven
försöken i dramatisk litteratur inskränka
sig till ett ganska ringa antal.
O o O
Christiania har tvä theatrar:
stadsthea-tern och den ’ norska theatern". Vid den
förra äro hufvndrolerna till en del i
händerna uppå danskar, hvilka följa den
danska, så ädla traditionen; den sednare har
blott infödde norrmän, hvilka försöka att
stifta, så att säga, en norsk skola, och lika
noggrannt vidhålla det norska uttalet af den
gemensamma kulturdanskan, som de
danske skådespelarne undvika detsamma. Den
norska theatern försöker derjemte att ge-
nom upptagande af ord, hvilka tillhöra endast
det norska folkspråket, förtaga kulturspråket
dess för norrmännen något fremmande,
egendomligt danska karakter och sålunda föra
det närmare den norska publiken.
Stads-theatern ledes också i tekniskt hänseende af
en dansk, br Carl Borgaard, hvilken gjort
sig förtjent såsom skicklig öfversättare och
bearbetare af flera bekanta theaterstycken.
Såväl de sceniska krafterna, som den
öfvervägande delens af publiken smak
förbjuda de båda theatrarne att oftare våga
sig på högre uppgifter. Deras repertoirer
ha derföre icke heller just mycket i högre
mening anmärkningsvärdt att erbjuda.
O-peran kommer nästan alls icke i fråga,
och tragedien är högst sparsamt
representerad. Norska stycken finnas, om man
dock måste erkänna de Holbergska såsom
den danska litteraturens rättmätiga
egendom, blott högst få; likväl förstås det
af sig sjelf, att man med beredvillighet
uppför hvad eget land frambringar, om det
blott förmår motsvara de allra måttligaste
anspråk. Så bar stadstheatern uppfört
"Salomon de Caus" af Andreas Munch, och
äfven hans "Lörd William Russell", och
norska theatern hade under sednaste saison
att bjuda på tvenne tragiska stycken af
den norske diktaren Henrik Ibsen,
nemligen "Hærmændene paa Helgeland" och "Fru
Ingen til Oesteraad.’’ Dessa styckens
framgång torde dock till en del vara att
tillskrifvas patriotiska känslor, om de också
ingalunda sakna verkligt värde och vittna
om ett allvarligt sträfvande, som man icke
i våra dagar finner öfverallt. De öfriga
styckena på repertoiren äro till största
delen danska, tyska och franska, några
också engelska, svenska och italienska.
De danska ligga naturligtvis närmast och
den danska dramatiska litteraturen är ju
också, om man betraktar folkets litenhet,
nästan underbart rik; de tyska och
franska styckena komma till Norge mest ifrån
Köpenhamn i öfversättningar, gjorda för
dervarande behof; endast undantagsvis har
Christiania hunnit framför Köpenhamn i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
