Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
346
eröfra sig en af någon bortgången efterlemnat! mngg.
Med denna gär man sedan till skänken, der man
först egenhändigt sköljer sitt krus i ett vid väggen
stående, rinnande vattentråg, hvilket dock svårligen
kan göras utan att man blir behörigen nedstänkt oeh
besköljd af sina på samma sätt sysselsatte grannar.
Nu må. man veta att. gifva akt pä den i muggloeket.
graverade nummern, hälla sin slant i beredskap i
andra handen, oeh så tränga sig in i den hop, som
belägrar skänkdisken. Flera minuter, stundomen ij vart.
fär man hålla ut i trängseln, en sotig arbetare
gnider sig emot ens ännu väta röck, en gigantisk
dragonunderofficer trampar en pä foten. — oeh ve, om
tålamodet skulle förgå, om man läte ett ord af
förargelse undfalla sig, ty ett allmänt hånskratt,
tillochmed skymford skulle snart bevisa, att åtminstone pä
detta ställe tryck- och pressfriheten är en sanning.
Slutligen kommer man dock fram till disken, räcker sin
slant ät värden, kyparen tar ens mugg jemte sex
andra, hemtar snart dem påfyllda äter, och skjuter dem
fram, uppropande en nummer i sender. "2,417"
ropar ban; det är min nummer, jag griper efter
muggen, men svarar jag icke först ett ljudeligt "Hierl"
sä kommer icke min betalda mugg i mina händer.
Med muggen i handen begifver man sig nu på
en pilgrimsfärd genom rummen för att uppsöka en
plats, der man i allsköns lugn kunde få njuta af sitt
mödosamt förvärfvade goda. Men fåfängt, allt är
längesedan besatt, och man är till slut glad att
erhålla så mycket rum vid ett bordshörn, att man jemnt
och nätt dit kan ställa sin mugg. Der betraktar man
nu på stående fot hvimlet i denna myrstack, och när
lirat hunnit hemta sig ifrån det döfvande stojet och
larmet, när ögat blifvit herre öfver röken, och näsan
blifvit litet van vid ett och annat, sä förvånar man
sig öfver den anblick man har för sig. Det
närmaste bordet består af ott sällskap ärbare borgare,
emellan hvilka dock tre soldater ha trängt sig in, och
bredvid dem har ännu kommit en högvördig andlig
herre. Der sitta kolsvarte, otvättade smeder, och
midtibland den lifligt konverserande ett välbeställd!
stadsrättsråd. Här ett bord fullt besatt med konstnärer,
af hvilka någre med väl bekante namn, och
midtibland deui ett par högförnäme ridknektar, med
hvilka de äro stadde i ett djupsinnigt samtal. Allt om
hvartannat — här gäller intet stånd, intet namn —
officerare ocli trumpetare, råder och skrifvare, herrar
och drängar, mästare och gesäller förtroligt bredvid
hvarandra— alla förenas uf det sammanklibbande ölet!
Sä står man der, tills det aflägsna ljudet af tapto
plötsligen kallar många bort på en gäng och det
börjar att glesna på bänkarne. Emellertid ha hufvudena
blifvit något mera lifvade, sånger börja att ljuda,
härifrån en full, fyrstämmig kör, derifrån en skrällande
slagdänga, man slår takten med sina stenmuggar, och
allt slutas med ett från alla sidor skallande skratt. —
Strider och gräl förekomma sällan; den, som atör
landsfriden, blir snart förpassad utom dörren, ocl
han återvänder vanligen snart, sedan han hunnit
afkyla sig, liksom om ingenting hade passerat.
Dock tiden ilar, — midnatten nalkas, och när
klockan slår tolf, slår tapparen också fatet till. När
han hör det första slaget pä sprundet, störtar ännu
mången väldig ölhjelte fram, för att fä sitt tionde,
tolfte, fjortonde "Mäss"; och då räknar värden med sitt
blystift i bauden summan al’ det under dagen
förbrukade qvantum och är belåten, när medeltalet af 90
ärnar (5.400 Mass) blifvit öfverskridit. Den före
midnatt fyllda muggen gifver en ännu rätt att qvarsitta
och i lugn betrakta tingens ända. Småningom blir
det allt tomare, den ena gestalten efter den
andra stapplar ut, ljusen släckas efterhand, ett par
tjensteandar komma fram, för att öppna fönstren, för
att hopsamla muggarne oeh lägga dem till
morgonen — i stället för annan rengöring — i det
omtalade brunnstrfiget. Ett par öfvermodige ha insomnat,
grannarne ha likgiltigt lemnat dem der, värden gör
ännu en rund, uppmanar dem att begifva sig hem,
och säger också ät oss i förbigående ett betydelsefullt
"god natt!"
Kopistens krönika.
D. 22 Okt.
I.ag Helsingfors uuder förra veckan i en maklig
siesta, sä har det under denna blifvit grundligen upp.
väckt. Vintern kom helt oförmodadt ifrån skyarne
och tog vår goda stad uppå sängen. Det var i
thors-dags. Vid middagstiden uppstod en storm , sådan
Oktober ej alla är har att bjuda på. Vinden koin från
sydost, och vågorna stormade i hemska leder fram emot
södra hamnens qvaier. Dessa stodo sig tappert, men
hård var striden; stränderna dröpo, om ej af blod, sa af
vatten. Fartygen i hamnen satte till alla ankaren;
vedskutor kastade sina laster öfver bord. Snart
kom med stormen snö, och nu kunde ingen kristen
själ mera röra sig ute. innan natten var dock allt
äter lugnt, men marken var betäckt med ett tjockt
och genomslaskigt snötäcke. Sä kom åter köld, och
på fredagsmorgonen gick man ut pä ypperlig skara
för att betrakta föregående dagens förödelser. O! der
i hamnen var mycket elände. Ved Höt kring
stränderna i oberäkneliga qvantiteter; sjelfve hafsguden
"Neptun", det flytande simhuset, hade tvärt brutit
ryggen af sig oeh krossat bela ena sidans refben;
vattunymfernas char, klappandiirnes palladium,
stadens superba tvättbrygga läg krossad i spillror;
några fattiga estländska kalkbåtar hade sjunkit; —
ocb hvem kan omtala allt I — Sedan dess har
emellertid vintern fortfarit: köld och blida omvexla, men
slädföret är godt, posten har i dag kommit ända frän
Abo på släda, och sådant är icke så litet rart vid
denna tid på året.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
