Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
såsöm "obevisade smädelser.’’ Han har
dermed tvungit mig att framdraga bevis.
Det hände sig en gång sistlidne vår,
att br J. V. S. fann sig föranlåten att
göra ett våldsamt utfall emot en svensk, i
Åbo Und:ser aftryckt recension af Cygnæi
"Duncker." Denna recension behandlades
såsom vanärande både för sin författare
och för dem, som befordrat densamma till
ljuset. Och br J. V. S. berättade sina
läsare den intressanta nyheten, att denna
smädeskrift först hade varit införd i en af "f.
d. finnen v. Qvanten" redigerad tidning,
och att dess författare var "en annan f. d.
student från Helsingfors", icke nämnd vid
namn, men tillräckligt tydligt påpekad. Ilr
J. V. S. satte väl i början af sin artikel
ett "skall vara" framför den begärligt
uppfångade notisen, men längre fram talade
ban utan tvekan om "f. d. studenten"
såsom recensionens författare. Ingen vågade
draga i betänkande, att icke hr J. V. S.
måste vara säker på sina uppgifter. Men
snart upplystes det, att recensionen
hvarken någonsin stått att läsa i hr v.
Qvan-tens tidning eller var skrifven af f. d.
studenten, och att akad.-adj. Malmström i
Upsala öppet erkänt sig vara dess
författare. Den gången hade således hr J. V. S.
uppenbarligen gjort sig skyldig till
någonting, Bom kunde kallas ’’obevisade
smädelser." Oviljan häröfver var lika allmän som
rättvis; ibland alla sina läsare fann hr J.
V. S. belt säkert ej en ende försvarare.
Saken lefver ännu i friskt minne, och för
att vara så mild som möjligt, skall jag
säga, att det är endast på grund af den,
som jag talat om hr J. Y. S:s "bekanta
polemiska pålitlighet."
Att det ena eller det andra af hr J.
V. S:s missgrepp skulle vara härflutet ur
"dålig vilja", har jag icke sagt. Jag vet,
att hr Snellman så mycket som någon
älskar sanningen. Men ingen menniska är
fullkomlig, och också hr S. låter sig
någon gång förblindas af passioner. Han tror
stundom hvad han älskar att tro, och hvad
han tror, det antager han för visst. Hans
dialektiska fintlighet förleder honom
stundom till att genom en liten behändig
svängning förtyda en annans mening. Och han
har i allmänhet för liten aktning för sina
motståndare, för att alltid gifva sig tid
att undersöka om de ord äro riktiga,
hvilka han lägger i deras munnar.
Visade han mera aktning för andras
öfvertygelse;—betraktade ban icke såsom
oreda och förvirring hvarje tanke, hvilken
icke lupit genom hans systems skrufgängor;
— förklarade han icke för okunnighet hvarje
vetande, hvilket för honom sjelf är
förbor-gadt; — ansåge han icke för "oförmåga af
all handling" hvarje sträfvande, hvilket icke
följer den af honom utstakade kursen; —
funne ban icke ett angrepp mot heder och
ära i hvarje tillrättavisande af hans misstag;
— så skulle hr Snellman under sina
strider möjligen någon gäng ha glädjen att
möta fiender af annat slag än fånar,
idioter, stackare och kanaljer.
Hvad det lilla må vara värdt, som br
J. V. S. för denna gång liar att i sak
tillägga, skola vi nu betrakta.
Först vill han göra till ett trassel hvad
jag sagt, att ett nationelt sätt att tänka
och känna, emottaget oberoende af ett eget
språk, genom den ärfda seden, väl kan
räknas till medfödda gemensamma tankar
och känslor, intressen och sympathier. Han
hakar sig här fast vid ordet medfödda. Han
har förut en gång sagt, att menniskan
genom födseln icke emottager några tankar
eller känslor. I detta vill jag icke
motsäga honom. Men emellertid finnes och
har, jag vet ej huru länge, funnits i
svenska språket det allmänt begagnade ordet
medfödd. Efter br J. V. S. skulle detta
ord icke få nyttjas annorstädes än vid tal
om kropp och om själ, ty endast dem har
menniskan emottagit genom födseln. Men
nu är fallet det, att det alls icke går an att
tala om t. ex. en medfödd näsa, ett
med-födt pekfinger o. s. v. Språkbruket sätter
sig bestämdt deremot. Men medfödda anlag,
medfödda fel, medfödda dygder, medfödt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
