Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
the hade ett bröst som Theseus-torso’n;
Schillers bröst var insjunket och lidande.
Olikheten gick ända in i fysiska
småsaker. "En luft, som för Schiller var
välgörande, verkade uppå mig såsom gift",
berättade Goethe åt Eckermann. "Jag
besökte honom en dag, och då jag icke fann
honom hemma och hans fru sade, att ban
snart skulle återkomma, så satte jag mig
vid hans arbetsbord, för att anteckna ett
eller annat. Men jag hade icke sutit
länge, innan jag kände mig öfverraskad af
ett underligt illamående, hvilket småningom
blef allt starkare, så att jag slutligen höll
på att svimna. Jag visste icke först,
hvilken orsak jag skulle tillskrifva detta
ömkliga, för mig alldeles ovanliga tillstånd,
tills jag ändtligen märkte, att ifrån en
byrålåda nära invid ruig utströmmade en högst
fatal lukt. Då jag öppnade den, fann jag
till min förvåning, att den var full af
ruttna äpplen. Jag gick genast till ett fönster
och insöp frisk luft, hvarpå jag
ögonblickligen kände mig återställd. Emellertid
hade hans fru äter kommit in, och hon sade
mig, att byrålådan alltid måste vara fylld
ined ruttna äpplen, emedan denna lukt
bekom Schiller väl och han icke utan den
kunde lefva och arbeta." Karakteristiskt
är också det, att Goethe älskade att
arbeta bittida på morgonen, då Schiller
deremot arbetade nätterna igenom.
Den andliga oliklictrn emellan de begge
O Oo
har Goethe träffande angifvit, då ban sagt,
att ban stått på naturens sida, då deremot
Schiller uppfyllt frihetens idée. Denna
olikhet genomgår alla deras verk. Att kalla
den förre realist, den sednare idealist, att
tala om den enes objektiva, om den
andres subjektiva riktning, är emellertid blott
riktigt så vida, som man betraktar dem i
deras förhållande till hvarandra. Att kalla
Goethe utan vidare en realist, är föga
precist, och om Schiller såsom idealist gäller
detsamma. Gervinus anmärker ganska
riktigt, att Goethe, ställd i bredd med
Nicolai eller Lichtenberg, blir en idealist, och
att vid sidan af Kant och hans anhängare
Schiller förefaller som en realist, och om
Schiller i bredd med Goethe måste kallas
"der Dichter des Bewusstseins", så är han
i jemförelse med romantikerne en naiv och
instinktiv diktare. Öfverhufvud lär man
nödgas medgifva, att inga sådana
indelningar och motsättningar någonsin
fullkomligt slå in och att de blott äro användbara
såsom språkliga hjelpemedel, genom hvilka
vi i korthet beteckna vissa allmänna och
framstående egendomligheter. Visserligen
voro Goethe och Schiller olikartade
naturer, men hade de varit så i grunden
motsatte, som de för den yttiga betraktelsen
det synas, så hade de aldrig kunnat sluta
sig tillsammans i en så innerlig gemenskap.
Sådana förbindelsemedel, hvilka förenade
desse kontrasterande karakterer till ett
förhållande af ömsesidig komplettering, funnos
i rik mån förhanden. Jag vill framhålla
de hufvudpunkter, hvilka kommo att
utgöra grundvalen för deras förbindelse. Båda
voro de på det djupaste öfvertygade, att
konsten ej är en onyttig lyx, ej en
angenäm lek till tidsfördrif eller vederqvickelse
på lediga stunder, utan att den är en
mäktig drift, hvars ändamål äro lika allvarliga,
som dess medel äro glada, att den är en
syster till religionen, och att dess uppgift
är, att bidraga till förverkligandet af den
stora världsplanen. Detta var hos dem mer
än ett skönt sätt att tala; de togo saken
på fullt allvar; de trodde att kulturen skall
höja menniskan till fulla känslan af sin
kraft, och såsom konstnärer visste de, att
konsten är det högsta bildningsmedlet.
(Slut följer.)
Kärlek.
Efter Herder.
Om jag liade menskors, englars tunga
Och ditt lof, o Gud, jag ville sjunga,
Sjunga dina under, verldars Gud,
Och jag icke hade kärlek,
Kärlek, kärlek,
Vor’ min lofsång lik en bjellras klang, lik malmens ljud.
Vor’ jag vis, och kunde öfver alla
Djupets hemligheter jag befalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
