Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Än stormar djerft, än täligt hoppas på
Att framgång kröna skall det goda, fromma,
Och att, det ädlas dag engäng skall komma.
Och dock han scenens tiljor icke skydde:
I skapelser af allvar och behag,
I månget djuptänkt verk för oss han tydde
Det obevekligt stränga ödets lag.
För konsten, likasom för konstnärn grydde
En lyckligare tid, en högre dag,
Ty blomman af sin sträfvan — sjelfva lifvet
Ilan egnade åt denna bild af lifvet.
Vi sett, hur han med stegen af en jätte
I vilja och i handling framåt skred,
Och hur hans ande flydda tider mätte,
Och tolkade nationers lif och sed.
Men, hur derunder plågor honom frätte
Och hur han andlöst kämpade och led,
Det hafva vi, som vid hans sida varit,
Med smärta under länga år erfarit.
Med lidandet förtrogen, väl han kände
De bittra pröfningar, som lifvet ger.
Hans ande slutligt bort från oss sig vände —
Men om, förklarad nu, han såge ner
Ifrån sin höjd, han äfven här sig kände
Förklarad, ibland oss, allt mer och mer.
Ty hvad hans samtid än hos honom tadlat,
Det har bans bortgång, det har tiden adlat.
Och dem, som fåfängt lians förtjenst förringat,
Och som ej klart hans storhet mäktat se,
Har dock hans andas kraft tillslut betvingat,
De stå uti hans trollkrets fängslade.
Upp till det högsta mål har ban sig svingat —
Må vi vår skönsta hyllning honom ge!
Ty hvad ban ej tillfullo fann i lifvet,
Skall af en efterverld bli honom gifvet.
Och oförgängligt blir hans höga värde,
Hur tiden äfven hvälfver år pä år.
Och allt det herrliga, han oss beskärde,
I arf från slägte och till slägte gär.
För hvad han tänkte och för hvad han lärde,
En verld med oss djupt rörd och tacksam står.
Lik en komet försvann han för vårt öga,
Hans ljus förbands med ljuset i det höga.
Goethe och Schiller.
(Se N:o 45.)
Gången af de båda skaldernes
utveckling hade varit ungefär densamma och hade
slutligen fört den enes ståndpunkt ganska
nära den andres. Båda började med "Sturm
und Dräng", båda lyftade sig vid
öfvergången från ungdomen till mannaåldern
upp ifrån sin vilda regellöshet. Söderns konst
och milda klimat förde Goethe till ett mera
förädladt lif och sträfvande; Schiller måste
kämpa sin bana igenom i den dystra
norden och under ständig påtryckning af
nöden. Också han längtade att komma till
södern, och ett grekiskt klimat, hoppades
ban, skulle uppelda honom till skald; men
den plastiska konsten hade för hans lifliga
och historiska sinne ingenting uppeggande.
Adla menniskor kommo honom räddande
till mötes; hos honom utgick den poetiska
luttringen ifrån den sedliga, då deremot
hos Goethe den sedliga var en följd af
den konstnärliga. Schillers bibel var
Plutarchus. Den förnyade bekantskapen med
de gamle understödde honom i hans
reningsprocess och förde honom småningom
till samma ståndpunkt, på hvilken Goethe
hade intagit sin lugna ställning. Han läste de
grekiske tragikerne i dåliga fransyska
öfversättningar och öfversatte ined tillhjelp
af dem Euripides’ Iphigenia till tyskan.
Homerus i Voss’ öfversättning blef för
honom detsamma, som den grekiske
Homerus redan länge varit för Goethe. Hvilket
mäktigt intryck forntiden gjorde uppå
honom, bevisa de båda dikterna: "die Gotter
Griechenlands" och "die Kiinstler." Med
kristendomen hade han längesedan lika
mycket som Goethe kommit i brytning, och
liksom denna hade han ur Spinoza, Kant
och grekerne uppgjort åt sig ett eget system.
Så kommo desse begge män på en tid,
då de tycktes vara till hvarandra
fullkomliga motsatser, genom den riktning deras
utveckling hade tagit, småningom allt
närmare hvarandra, och en fast grundval
bildade sig för en stadig och varaktig föreT
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
