Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
363
Så fann ock hvarje ande djupt sitt hjertas tolk i dig,
Och mäktig stora värf och mål lycksaligt kände 6ig.
Och blektes många löften sen som dimmor i det blå,
Din säng har menskligheten qvar oeh den kan ej förgå;
Den krans, som sanningens triumf ej än förklara fick,
Den lägger hon uppå din lock med varm och tårfull
blick.
På sådant sätt firades Schiller-dagen
i Helsingfors. Denna fest var ett enkelt
uttryck af bildning och mensklighet. Och
den liar säkert icke förgått utan att utså
också nya frön till bildning och
mensklighet. Metr.
Goethes Epilog till Schillers "Glocke". *)
"Fröjd skall den åt staden gifva,
Frid dess första ton ma blifva!"
Så skedde ock! — Den fridfullt klara tonen
Uppväckte land och folk. Välsignelse
*) Under Schillers sista lefnadsår, 1804 den 9
November höll den unge arfprinsen Karl Fredrik af
Weimar med sin gemål storfurstinnan Maria Paulovna
sitt festliga intag i Weimar. För de högtidligheter,
som under följande dagar egde rum, hade Schiller
författat sin dramatiska dikt Die Huldigung der
Kün-ste, i hvilken han på ett lyckligt sätt visste att
förbinda en allvarlig hyllning åt konsten med en varm
välkomsfhelsuing åt det ädla fursteparet. Det lilla
värderika stycket, som uppfördes pä scenen den 12
November, framkallade tårar af glädje och rörelse
hos den unga furstinnan, hvars tillgifvenhet frän och
med denna dag beredde skalden mången lycklig stund
under de sista månaderna af hans lefnad.
Under den följande vintern och våren aftog
Schillers länge vacklande helsa småningom allt mer och
mer. Den 0 Maj 1805 var den dag hans ande flydde
ur sin jordiska hydda.
Till lians minne firades några månader derefter
af hans närmaste vänner en enkel fest under ledning
af hans ädle skaldebroder och vän Goethe. Vid detta
tillfälle utfördes Schillers "Glocke" dramatiskt under
säng och spel, och sjelfva gjutningen al’ klockan
framställdes på scenen såsom ledtråd för de lyriska
betraktelser öfver menniskolifvet, som i stycket
förekomma. Vid de sista verserna:
"Freude dieser Stadt bedeute,
Friede scy ihr erst Geläute!"
framträdde under den nppåtsväfvande kloekan
skaldekonstens gudinna och framsade ofvanstående af Goethe
författade epilog.
För versens formella afrundning har
öfversätta-taren här och der sett sig nödsakad till en kanske
alltför fri behandling af originalet. Han vågar dock
hoppas att dessa afvikelser icke skola befinnas
fremmande för styckets anda och mening. Tvenne vorser,
af speciell syftning pä förhållanden i Weimar, äro
ofvanföre uteslutna.
Och frid och fröjd och lycka ifrån thronen
Vi sågo åter vänligt mot oss le.
Vid sidan af den ädle furstesonen.
En ung furstinna gladt vi helsade,
Och uppå scenen hyllades vid festen
På engång konsten och den höga gästen.
Då höras hemska ljud i natten klinga,
En dof, en dyster ton vårt öra når.
Hvad sorgebudskap skall väl den oss bringa?
Ar det vår vän, som bort ifrån oss går?
Förmår då döden denne man betvinga,
Uppå hvars verk förgängelsen ej rår?
Ack! hvad vi mistat, verlden smärtsamt känner:
Hvi skulle vi ej sörja, vi, hans vännerl
Ty ban var vår! — Hur vänligt ban sig sänkte
Till oss, den höge, under glada dar,
Hur al’: det högsta, ädlaste ban tänkte.
Förtroligt meddelsam till oss han bar,
Oeh luir det allvar, som ät allt ban skänkte,
För oss på lifvets väg en ledning var,
Hur verksam uti råd och dåd han -varit,
Det lia vi rönt, det hafva vi erfarit.
Ty ban var vår! Det stolta ordet kan
Den smärta lindra, som så djupt oss böjde!
— När efter vilda stormar slutligt han
En fristad funnit och ibland oss dröjdo,
Hans ande dock sin egen bana fann
Och till det sanna, sköna upp sig böjde,
Ty vidt frän honom skildt förblef det. låga,
Som snärjer oss, som fjettrar vår förmåga.
Historiens rika våg för honom svällde
Ur sjelfva källan fram, ursprunglig, klar.
I fejd och strid, i makt och herskarväldc,
I allt hvad verlden ömsom prisat har
Och ömsom tadlat, vid hans pröfning gällda
Blott det, som tingens sanna väsen var.
Och månen sjönk, och öfver bergens höjder
Steg häfdens klara sol, till nya fröjder.
Allt högre glödde slutligen hans kinder
Af denna ungdom, som ej skall förgå,
Af detta mod, som ingen boja binder,
Men segerrikt engång sitt mål skall nå,
Af denna tro, som, glömsk af alla hinder,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
