Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
den unge skalden djerft och trotsigt skulle
afkasta dem. Han vände sig till sin
gynnare, riksbaronen von Dalberg i
Mannheim, och uttryckte för honom sin
längtan efter en fristad, der hans andes
vingar icke våldsamt skulle förlamas och
kring-skäras. Intet svar. Han bönföll skriftligen
hos hertigen, att han nådigst ville återtaga
sin stränga befallning. Men hertigen
emottog icke skriften.
Nu brast den sista tråd, som band
honom vid hemmet. Endast drifven af sin
enthusiasm, kastade han sig i armarne på
skaldekonstens genius och offrade åt denna
allt hvad han egde och hoppades.
Med tjugutre gulden och två gamla
pistoler i fickan flydde han i September 1782
till Mannheim. Men han kunde icke länge
uppehålla sig der, oaktadt han blef vänligt
upptagen af bokhandlaren Schwan, hvilken
gjorde goda affärer med "die Räuber." Då
hans klena kassa var uttömd, gick han
till fots till Frankfurt. Men icke heller
der fann han någon stadig vistelseort. Alla
hans förhoppningar sprungo sönder som
såpbubblor. Han var i svår nöd, och
visste knappt hvar han skulle få tak öfver
hufvudet.
I brytning med Gud och verlden, tänkte
den arme flyktingen återvända till
Mannheim. Men emedan han icke trodde sig
säker der, rastade han i den nära liggande
lilla 6taden Oggersheim, der han för några
veckor bosatte sig under namn af doktor
Schmidt. Der fulländade han sitt sorgespel
"Fiesco", och sålde det åt bokhandlar
Schwan, som betalade honom en louisd’or
för arket. Dessa penningar räckte jemnt
till att betala hvad han blifvit skyldig i
Oggersheim.
Nu hade hans nöd uppnått sin högsta
punkt. Han måste sälja sitt ur, och visste
icke mera ut eller in.
Då erinrade han sig fru von Wolzogen,
som hade tagit en så vänlig del i hans
öde. Han skildrade för henne i ett bref
sitt bekymmer, sitt nödställda läge. Och
den ädelmodiga frun erbjöd den olycklige
skalden en välkommen tillflyktsort på sitt
undangömda landtgods i Bauerbach.
Schiller inpackade sina få effekter, tömde
med sina vänner ännu en flaska vin och
vandrade i djupaste snö till Worms. Der
satte han sig i en lätt öfverrock på
postvagnen och for till Meiningen, der han tog
in hos Reinwald.
"Och der är jag!" slutade skalden sin
berättelse, som flera gånger hade blifvit
afbruten af små utvikningar åt sidan, och
tryckte med fuktiga ögon sin väns hand.
"Men hvad nu då?" frågade Reinwald
med deltagande bekymmer. "Ni kan icke
blifva här. Nejden, som endast om
sommaren har några små behag, liknar
sannerligen ingen diktens ö. Er sträfvande
själ måste lida i denna afstängdhet."
Schiller blickade allvarsam framåt,
skakade hufvudet långsamt och sade: "Det
var en tid, då hoppet om en odödlig ära
kittlade mig i hågen lika mycket som en
baldrägt ett fruntimmer. Men ack, min
bäste vän! hvad äfven den högsta
skaldestorhet är liten emot tanken att vara lycklig.
Om jag blott kan ställa så till, att jag,
utan att vidare göra ett enda steg ut i
verlden, kan räkna pä 600 gulden om året,
så får man begrafva mig i Bauerbach."
"Sådant förbjude Gud!" utbrast
biblio-thekarien, i det han tillknäppte sin röck
för den kyliga aftonpust, som blåste
genom lofven.
Nu kom förvaltaren Vogt och bad
herrarne stiga upp i huset för att intaga en
anspråkslös qvällsvard.
En stund derefter begaf sigReinwald bort.
Men på hemvägen mognade i hans själ
beslutet att skrifva till Schillers syster och
fru geheimerådinnan, för att bedja dem
förskaffa den unge skalden en annan
verkningskrets, emedan han med tiden måste gå
under i Bauerbach, så välgörande denna
stilla bugt på lifvets stormiga haf än
hittills hade varit för honom.
II.
Fem år hade sedan dess förflutit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
