Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
397
Kort efter den dag, då vännerne
förtroligt språkat med hvaraudra, lemnade
Friedrich Schiller Bauerbach, för att
knyta en närmare förbindelse med theatern
i Mannheim. Hertigen af Würtemberg
tycktes icke mera bekymra sig oin sin fordne
regimentsläkare. Om ban också icke
tordes återvända till sitt hem, så kunde ban
dock redan aflägga flyktings-masken.
Men i Mannheim, dit han, andligen och
kroppsligen utmattad, ankom d. 27 Juli 1783,
blef han ansatt af en svår feber, hvilken
i flera månader höll honom på sjukbädden.
Sedan han småningom hade hemtat sig
derifrån, utgaf han en tidskrift under titel
"Rheinische Thalia", hvilken han började
med orden: "Alla mina förbindelser äro
numera upplösta. Publiken är nu mitt allt.
Den allena tillhör jag. Inga andra bojor
vill jag bära, än verldens omdöme." Uti
den lät han också trycka några scener ur
sorgespelet "Don Carlos", hvilket han hade
begynt i Bauerbach. At hertig Karl
August i Weimar tillegnade ban första häftet
af den nya tidskriften. Och då denne
furste engång besökte den landtliga familjen
i Darmstadt och derunder nådigt tillät
skalden att uppläsa första akten af det nya
sorgespelet, blef denne, såsom ett bevis
på erkännande af hans talang, af den
storsinnade fursten utnämnd till "Rath."
Men också till Leipzig hade strålarne
af hans skaldegenius trängt sig. Man
skickade honom derifrån små skänker, som
öfverraskade honom så angenämt, att han
skref till fru von Wolzogen: "När jag
tänker på, att man kanske efter hundrade år
och mera, när mitt stoft längesedan är
för-multnadt, skall välsigna mitt minne och
ännu i grafven egna mig tårar af beundran,
då, min dyraste, då fröjdas jag öfver mitt
diktarekaü och försonar mig med Gud och
mitt ofta nog hårda öde."
Och i sjelfva verket var detta öde allt
ännu ganska hårdt. Striden med
hvardagslifvets sorger var ännu på långt när icke
utkämpad. Hans själ var delad emellan
ekonomiska beräkningar och fantasiens ska-
pelser. Men de förra kommo dervid alltid
till korta.
Dessutom fattades honom en riktigt
innerlig vän, hvilken, som han sade, alltid
såsom en engel skulle stå vid hans sida,
en vän, som förstode honom och åt
hvilken han kunde meddela sina
uppspringande idéer i sjelfva deras födelsestund.
Detta hjertebehof dref honom 1785 till
Leipzig. Der fann ban hvad ban saknade; fastän
alla de spyflugor, som der surrade omkring
honom och begapade honom såsom ett
underdjur, icke kunde begripa, att en
menniska hvilken diktat "die Räuber", såg ut
som andra Evas barn.
På det innerligaste kände ban sig
dragen till Körner, hvilken kort derpå blef
flyttad till Dresden såsom
öfverkonsistorial-råd. Schiller följde honom, den
bepröfvade vännen, från hvars hjerta han ännu
aldrig hade förnummit en falsk ton. Der, i
Körners landtgård, nära byn Loschwitz,
lade han sista banden vid. "Don Carlos’’,
och begynte de historiska förarbeten, hvaraf
sednare hans bok om Nederländernas
affall blef frukten.
Men emellertid hade han ännu icke
vunnit någon stadig ställning i lifvet. Han
riktade sina blickar åt Weimar, der under
Karl Augusts spira den tyska poesiens
gyllene ålder höll på att uppblomstra. Der
tycktes honom den mark finnas, i
hvilken hans sträfvanden kunde slå fasta
rötter och mogna till sköna frukter.
I Juli 1787 flyttade Schiller till Weimar.
I umgänge med de ädlaste andar uppgick
cler för honom en högre tillvaro. Likvisst
lefde ban stilla och indraget och var till
det mesta begrafven ibland dammiga
böcker. Ack, men också i Weimar följde
honom hvardagslifvets små bekymmer i
hälarne. Så ofta utgjorde en fattig smörgås
och ett glas öl hans enda kost!. Så ofta
var hans kassa tömd ända till sista fyrken!
Men den moderliga väninnan i
Bauerbach hade icke glömt den kringirrande
flyktingen. Hon inbjöd honom åter dit på
ett besök. Hennes son Wilhelm hade åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
