Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
kommit från Stuttgart och längtade,
liksom modren, att få återse skalden. De
vänliga orden föllo som en mild
solskens-blick uti Schillers bröst. De älskade
personerna, dem ban på Jänge icke sett, den
kära lilla kammaren, i hvilken ban så
mycket svärmat ocb suckat, löfsalarne, som så
ofta skänkt honom skugga, tillochmed
förvaltaren Vogt och Judith — allt stod för
lians blickar i de lifligaste färger. Och
Reinwald hade sedan sist blifvit lians
svåger. På underbart sätt spinner en högre
hand det menskliga ödets trådar. Det
omtalade brefvet, som Christophine engång
hade skrifvit till sin broder, hade i den
moguade mannens själ berört en sträng,
som aldrig upphörde att genljuda.
Slutligen trädde ban i skriftlig förbindelse med
O O
den ädla flickan. För sin väns skull! sade
ban till sig sjelf; men lians eget hjerta
hade icke mindre del deruti. Nog, den
tillfälliga brefvexlingen ledde till utbyte af
ömmare känslor, och det räckte icke
länge, innan bibliothekarien Reinwald
hemförde den landsflyktige skaldens syster
såsom sin maka. Schiller fägnade sig
deröfver af innersta hjerta. Dock hade ban
hvarken ladsagat det dyrbara paret till
altaret, eller med egna ögon sett deras
billiga lycka. Så mycket lättare var det
föl1 honom nu att besluta sig till att lägga
pennan ifrån handen och att ila i
vänskapens armar.
Det var sälla dagar ban fick lefva i
Meiiiingen ocb Bauerbacb! Han glömde
bort all ödets bitterhet. Öfver den
förtroliga vänskapskretsen sväfvade lyckans och
fridens engel.
Wolzogen hade erbjudit sig att följa
sin vän tillbaka till Weimar, om ban ginge
in på att taga vägen öfver Eudolstadt.
Der bodde fru von Lengefeld, enka efter
en högt förtjent forst-embetsman, med sinn
tvenne döttrar. Hon var genom
vänskapsband nära förbunden med VVolzogenska
familjen. Gästerna skulle alltså der blifva
särdeles välkomna. Schiller kunde
knappast erinra sig de unga döttrarne, oaktadt
de engång hade besökt hans föräldrar och
ban tillochmed i Mannheim hade varit i
samtal med dem. Emellertid var ban gerna
med om att förnya den flyktiga
bekantskapen.
Och sålunda redo då en mulen
November-afton 1787 tvenne unge miin fram emot
det Lengefeldska huset, som låg vid
sluttningen af Schlossberg i liudolstadt. Den
enes ansigte doldes af kappkragen,
hvilken fladdrade för vinden af och till.
Likväl igenkändes ban af flickorna, hvilka stodo
i fönstret. Det var deras kusin Wilhelm
från Bauerbacb. Också Schillers höga, ädla
gestalt uppdykade småningom i deras minne.
Skaldens framtids öde blef fastbäftadt
vid den afton han nu tillbragte i denna
aktningsvärda familj.
Charlotte var 21 år, Caroline var tre
år äldre. De lefde i huslig
tillbakadragenhet, liksom förtrollade prinsessor, hvilka
vänta på sin befrielse. De hade läst
mycket ocb saknade hvarken hjerta eller
hufvud. Lotte, om hon icke var en
fullkomlig skönhet, hade dock ett rätt behagligt
yttre. Långa krusiga lockar böljade ned
öfver hennes bländande hvita nacke. I
hennes drag låg ett uttryck af den renaste
och varmaste godhet; ifrån hennes
smär-miska ögon strålade oskuld och sanning.
Schiller beundrade de landskapsteckningar
hon hade gjort, och hörde ined fägnad,
att hon stundom plägade kläda sina känslor
i vers.
Den ädla hertiginnan Luise af Weimar
hade för afsigt att upptaga henne till sin
hoffröken. Fördenskull hade modren
uppehållit sig en tid ined siua döttrar uti Schweitz,
för att de skulle få öfning i fransyska
språket. För att, komma närmare det
önskade målet, sknlle Lotte inom kort afresa
till Weimar. Hon skulle bo hos en fru
von Stein, hvilken egde ett gods i
närheten af Eudolstadt, men tillbragte
vintermånaderna i Weimar.
Hoppet om ett snart återseende gjorde
afskedet lättare. Men Schiller sade, dä
hau återkom i sin ensamma kammare: ’rEn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
