Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
gänge nied denna familj blef nu allt
förtroligare — och likväl för den
passionerade skalden ännu icke nog förtroligt. När
Charlotte gladde sig åt det nära
grannskapet, klagade han: "Om mitt logis dock
vore uiidtcmot ert! Då skulle jag i min
kammare ställa en spegel, så att er bild
komme att stå rakt framför mitt skrifbord,
och att jag kunde tala med er utan att
någon menniska visste af det."
Dagarne llögo blott alltför hastigt sin
kos. Lofven hade redan fallit ifrån
träden, och Schiller blef allt qvar. Slutligen
hade ban bestämt sin afresa till Weimar
till följande vecka. Så ogerna han än ryckte
sig lös, kunde ban icke längre dröja, om
ej vintern skulle ölverraska honom i hans
sommarlogis. Då betogs hans lättrörda
sinne af ett stilla vemod. Lengefeldska
huset hade blifvit den hamn, der hans än
hitåt och än ditåt drifva lefnads-farkost
hade kastat ankar. Ibland de
aktningsvärda menniskor, hvilka lefde här, hade
ban funnit allt livad hans rika själ, hvad
hans emottagliga hjerta behöfde. — Men
han måste skiljas.
Det var den JO November /7’S’«V. En
vänlig morgonsol uppgick öfver bergen.
ICtt vårleende spred glans öfver senhöstens
dystra anlete.
Schiller ville iiiinu engång besöka alla
dc ställen, som hade blifvit honom k ii ra
och dyrbara. Först dagen förut hade han
kommit att bese klockgjuteriet i
Kudol-stadt, och ban hade i liera timmars tid
stått fängslad der. Han hade icke kunnat
slita sig lös derifrån, förrän han sett
metallkärnan blank och jemn träda fram ifrån
sitt skal; och i den stilla natten hade
mästarens och gesällernes arbete för hans
inre blick gestaltat sig till ett poetiskt
bildverk.
Det var ännu helt bittida på morgonen,
då Schiller rustade sig till att taga afsked
af sin gode husvärd i Volkstädt. Det
långa gula håret, hvilket ban icke plägade
bära pudradt och i lockar, såsom den
förnäma verldens mode då var, fladdrade vildt
omkring hans bleka, nästan vålnadslik»
ansigte. Då klappade det sakta på hans dörr.
När skalden öppnade, inträder förläget
nigande en flicka och räcker honom en
enkel blomsterbukett. Det är Hannel,
hvilken gått den "lärde hyresberrn" tillhanda
vid uppassningen. Tillika gratulerar hon,
stammande och förvirrad, honom till sin
födelsedag. Schiller är öfverraskad; hans
kinder blifva högröda; han har ännu icke
alls tänkt uppå den festliga betydelsen af
d. 10 November. Med bjertlig tacksamhet
emottager ban den välmenta gåfvan, och
glädje utbreder sig öfver flickans hela
ansigte, när den vänlige herrn talar några
ord om hennes omsorgsfulla uppassning
och särskildt om det stora Maj-träd,
hvarmed bon pingstdagen hade prydt hans rum,
och hvars grenar tillochmed togo fast i
taket.
Och medan de ännu talade med
hvarandra, klappade det åter på dörren, och
en betjent från Lengefeldska huset kom
med en helsning från det nådiga
herrskapet och medförde, i anledning af dagens
högtidlighet, en dyrbar bloinstervas och
en teckning af Rudolstädter-dalen, gjord
af Charlottes hand.
Hannel aflägsnade sig. Men skaldens
inre uppfylldes af de ]ycksaligastu känslor,
och lian satte sig genast till skrifbordet
och utgjöt sitt öfversvallande hjerta i
löl-jande ord: "Tack, bjertligaste tack, för
att ni på så vänligt sätt deltager i min
födelsedag. För mig skall den vara
märkvärdig framför många andra emedan er
vänskap uppblomstrade för mig under detta
år. Jag hade ännu mycket att tala med
er, men jag fruktar att råka in på ett
kapitel, derifrån det gifves ingen utgång."
Nu kunde skalden icke mera dväljas i
den trånga kammaren. Drömmande
vandrade ban lit åt landet. Det var som hans
själ, hans fötter hade fått vingar. Han
gick längs stranden af floden och upp emot
sluttningen af "Mühlberg"et. Der var hans
älsklingsplats, medan han ännu bodde i
Volkstädt. Så ofta hade han låtit ro sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
