Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
I denna sin verkningskrets fann han sig
dock icke riktigt väl. Han hade ingen
ordinarie lön; och fastän han inrättade sitt
lif så sparsamt som möjligt och nöjde sig
med ett enda mål om dagen, hvilket kostade
honom blott två grosehen, så stod dock
alltid, när han ville dikta och studera,
bekymret bakom honom, liksom ett spöke.
Dessutom saknade hans hjerta ett
uppfriskande umgänge. Han hade ingen, till
hvilken ban vänskapligt kunde sluta sig.
Det föreföll honom, som hade ban blifvit
kastad uppå en fremmande kust, utan att
förstå det landets språk. Väl var ban
stundom bjuden i sällskaper, och glömde
då vid spelbordet bort sin betryckta
sinnesstämning. Men den rätta lefnadssolen,
umgänget med ädla fruntimmer, måste ban
umbära.
Så mycket oftare sväfvade hans tankar
bort till Saale-dalen och stannade vid
Schlossberg i Kudolstadt. Der lefde de
båda systrarne ett stilla och tillbakadraget
lif, sedan fru von Lengefeld blifvit kallad
till hofvet i egenskap af uppfostrarinna
för de furstliga barnen. Med Schiller
un-derhöllo de en mycket liflig gemenskap.
Nästan ingen postdag förgick utan att bref
vexlades dem emellan. Lotte skref: "Mig
förefaller det, som om vi alltid hade varit
vänner. Er själ var väl mig aldrig
fremmande, ty jag kände mig alltid dragen till
er, så ofta jag läste någonting, som ni
hade skrifvit; men nu är det dock belt
annat, ty nil är det mig nästan omöjligt att
tänka mig någon fröjd utan er; och så
skall det förblifva, icke sannt?— Er
vänskap gjuter öfver min tillvaro ett lika
ljufligt ljus som aftonsolen öfver molnen."
Caroline åter bedyrade: "Minnet af er
sväfvar omkring oss. Jag kastar gerna min
blick öfver till Volkstädt. Goda andar
tyckas mig herrska deröfver. Hvarföre äro
vi icke mera invid hvarandra? Ack! vår
lefnads ström drifves af vindar, dem vi
icke styra. Helsa Wolzogen. Jag
intresserar mig för honom på det innerligaste."
Och Schiller uttömde i hvarje bref för de
älskvärda väninnorna sitt rika fulla hjerta,
och ofta hade han svårt att beherrska sin
längtan att åter få träffa dem.
Då kom, såsom en blixt från en klar
himmel, det mystiska ryktet, att fru von
Lengefeld för sin dotter Charlotte funnit
ett antagligt parti, och att tillochmed Lotte
redan hade bortskänkt sitt hjerta. Schiller
hade ofta nog förut plågat sig med denna
tanke; nu lade den sig med qväfvande
tryckning uppå lians bröst.
Men kort derpå sände Lotte] honom
följande glada budskap: "Vi uppgöra nu
allehanda reseplaner: Jena blir dervid
ingalunda glömdt. Jag tror, att en badkur
i Lauchstädt vore nyttig för min syster,
för att stärka hennes nerver. Der ha vi
uttänkt åt oss någonting riktigt roligt.
Lauchstädt ligger blott en dags resa ifrån
Jena. Vore Körner möjligen då i Leipzig,
så skulle ni komma till Lauchstädt och
ban med ifrån Leipzig. Då fick ni träffa
er vän, och vi finge också träffa er."
Planen blef förverkligad; ja, den blef
i verkligheten ännu skönare, än Lotte
hade tänkt sig. Systrarne togo vägen öfver
Jena och lågo der öfver natten hos en
bekant familj. Men återseendets glädje var
icke utan sina moln. Väl tillbragte man
i den vackra Griesbachska trädgården en
lycklig afton; men dock ville man knappt
få ett enda obevakadfc ögonblick, för att
ömsesidigt utbyta sina själars tankar.
Schiller och Lotte voro nedtryckta af
sällskapets tvång. De måste taga afsked. Knappt
tordes blickarne vara tolkar för deras
hjertan. Kommen på sin kammare kastade sig
Lotte i den förtrogna systerns armar och
suckade: "Om jag någonsin förbrutit mig,
så har denna afton varit en vedergällning
af den straffande himlen." Och Schiller
skref några dagar derpå till Lauchstädt:
"Er vistelse i Jena var för mig blott en
dröm, och ingen särdeles glad dröm.
Aldrig hade jag velat säga er så mycket,
och aldrig har jag sagt er mindre. Hvad
jag måste behålla inom mig, tryckte jag
tillbaka; jag blef icke glad af er anblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
