Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
att tacka för mycket, jag liöll honom kär,
och derföre ville jag ännu i det längsta
njuta af hans sällskap.
Vi voro båda mycket allvarsamt stämde.
Gubben gick med långsamma, men jemna
steg, och berättade derunder för mig i
korthet hela sin lefnadshistoria. Han
talade om sina lysande ungdomsdrömmar,
hvilka förvånande ting han hade hoppats
få uträtta i verlden, huru dessa hans granna
illusioner snart hade ramlat, men huru han
dock med lugn skådade tillbaka på sin
tillryggalagda bana, ty han hade ärligt
arbetat, gjort hvad han kunnat, och
hoppades att hans verksamhet icke alldeles
spårlöst skulle försvinna i det stora hela.
Just som vi hunno till tullen, hördes
triangeln i södra brandtornet börja att
klinga, och utan att stanna ett ögonblick tryckte
gubben min hand, kastade sig i slädan,
sade farväl och for bort med ilande fart.
Jag hann ej vidare än ropa: tack, tack
för allt! kurra för Jt>59! — slädan
försvann, och en liten tår kom i mitt öga.
Men jag hade knappt vändt mig om,
och triangelns långa klockslag — det var
ett tolfslag — hade ännu icke slutat, förrän
jag bakom mig hörde lifliga pisk-klatschar
och ljudet af en oroligt och öje inn t
klämtande väldig kurirklocka. Jag såg mig
om. Det var mörkt, men i samma
ögonblick ljudet af det sista triangelslaget
susade genom luften, ilade förbi slagbommen
en lång täckt släda. Den var ungefär af
omnibus-konstruktion och drogs af fyra,
hästar. Den kom med sjungande fart,
kusken smällde och hojtade öfverdådigt,
och just vid slagbommen stötte han kort i
en trumpet. Jag var endast några steg
derifrån, jag skyndade att jemka mig ur
vägen, men då slädan surrade förbi mig,
erhöll jag en liten släng af den långa
piskans yttersta snärt.
Jag kunde i mörkret icke urskilja den
körandes anletsdag, men på de friska
ljuden af hans stämma märkte jag tydligt, att
han var en ung man i blomman af sin
ålder. Förargad öfver piskslängen, ropade
jag: — "Gif akt på er piska, i>ojke, och
för litet mindre väsen!"
— Ilvein skulle ni ha den äran att vara,
monsieur, som vågar emottaga mig på
sådant sätt? svarade han och stannade sina
hästar.
— Ni, då, munsjör?
— Jag, jag är året i egen hög
person, som kommer hit för att förbarma
mig öfver er, j arma ankor.
— Lefve år 1860! Jag ber tusen
gånger om ursäkt. Jag kunde icke ana. Sättet
är så ovanligt. Ytterst smickrad öfver att
ha varit den förste här på orten, som fått
emottaga en släng af er piska. Helt och
hållet till er tjenst, min herre!
— "Herre"? — Ni tycks ej ännu veta
hvem jag är? Jag är intet simpelt, vanligt
år, utan ett — skott-år.
— Skott-ar — ack, det förklarar —jag
erinrade mig verkligen ej. Ännu engång:
förlåt mig, Sire!
— Bra. Men hvad är ni egentligen för
en figur?
— Till exempel: tidningsredaktör.
— Tidningsredaktör! Charmant! Du är
precist af mitt folk. Upp med dig på
kuskbocken och följ med. Vi måste göra
närmare bekantskap. Du behöfver veta ett
och annat nytt, och jag behöfver till en
början en puff, för att komma mig upp.
Godt.— Jag steg upp, satte mig
bredvid honom, och så bar det af framåt i
sakta traf.
Jag kom nu snart närmare underfund
med det nya året. Det var en rask och
liflig och ganska öppenhjertiig fyr.
Liksom alla andra förhoppningsfulle unge män,
ämnade han uträtta alldeles ofantligt stora
saker. Nästan för mycket skröt han
likväl; men — han var ju ej forroskull ett
skott-år. Allt hvad de föregående åren
hade gjort, ansåg han naturligtvis för bara
strunt och ingenting. Sjelf hade han hela
sin stora omnibus — såsom han sjelf kallade
den — fuilproppad med splitternya idéer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
