Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
M. För att samla —?
V. Idéer — ja. Jag reser för ett hus
i Åbo, som gör i idéer, som gör stora
affärer i idéer, som tillochmed tänker börja
exportera idéer, och som betalar superba
premier för idéer af prima qvalité.
M. Prosit! Och herrn söker sina idéer
på landsvägen?
V. Hvad skall man göra? Det är
för-bajskadt ondt om idéer i år, skall jag säga.
Man får lof att kuska af och an värre än
en kurir. Så har jag nu i sommar ett par
gånger redan kilat fram hela vägen från
Fredrikshamn öfver Torneå ända till Umeå
och så åter tillbaka. Ty jag vet att på
den vägen bestämdt skall finnas en idée,
men hittills har det varit mig omöjligt att
hitta på den.
M. Det kan man kalla en förlupen idée.
V. Säg mig, har inte herrn sett til]
någon sådan? Deri skulle vara riktigt fin,
gentil, högtsträfvande.
Telegrafstolpen (darrande): Bara det nu
inte åter är iuig nian skall begagna till
käpphäst!
M. Hvem är det som pratar der borta?
Jaså, det är telegrafstolpen der i åkern.
Kanske är det den herrn far efter?
V. Nej, nej, nej, den är redan för
gammal och utriden. Sådant duger ej för
mig. Frisk vara måste det vara. Men
li^rrn tycks icke vara den, som kan hjelpa
mig. J;ig förlorar blott tiden här. Jag
måste fara. Farväl. Darum keine Feindschaft!
M. Farväl, farväl!
Scen II.
YiatOr (kommer efter en stund ridande
har-backn pn en idiie, stadnar utanför porten och ropar):
Victoria, victoria! Nu liar jag den, nu
har jag den!
M. Jaså, det, var dun der herrn for
efter.
V. År det inte kanske en ståtlig, stolt,
vacker, herrlig idée?
M. Utan tvifvel, utan tvifvel. Kan blifva
någonting af med tiden; men ännu är den
ju baraste fålen, är inte torr bakom
öronen, och är utan all hållning.
V. Hvad den skall glänsa i —
M. Skall den till marknaden nu genast?
V. Naturligt, naturligt!
M. Nå, skadar ej, blott man icke
rider den förderfvad. Adjös!
V. Tjenare, tjenare! — Hyisch! till
Åbo, till Abo! (rider bort). CggO.
Kariislabber.
(Ny "Historie" af H. C. Andersen.)
Inne hos grosshandlarens var stort
barnsällskap, rikt folks barn och förnämt folks
barn; grosshandlaren stod sig bra, var en
man med lärdom; han hade i verlden
tagit student-examen, till det blef ban
tvungen af sin omtänksamme fader, som
endast var en simpel oxhandlare, men
ärlig och driftig! det hade inbringat
pengar, dem grosshandlaren sedan fick att vexa;
förstånd hade han och hjerta med, men
om det talades mindre än om hans myckna
pengar.
I hans hus gingo många förnäma
menniskor, både menniskor af blod, som man
säger, och menniskor af ande, som man
säger, sådana som egde hvardera, och
sådana som egde intetdera. Der var nu
barnsällskap, barnprat, och barn tala rent
ut ur säcken. Der var en vacker liten
flicka, men så grufligt stolt, det hade
tjen-stefolket satt uti henne; hennes pappa var
kammarjunkare och det är förfärligt
mycket, visste hon.
"Jag är ett kauimarbam!" sade hon.
Hon kunde nu fast ha varit ett
källar-barn, lika mycket rår man sjelf för det;
och så berättade hon för de andra barnen,
att hon var "född!" och sade, att derest
man icke var född, så kunde man
ingenting blifva; det hjelpte icke att läsa, att
vara huru flitig som helst, derest man
icke var född, så kunde man ingenting
blifva.
"Och de, hvilkas namn slutas på—sen",
sade hon, "dem kan det nu aldrig i verl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
