Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
vattnet var ljudlöst; stumma voro de alla
dernere, de lefvande och de döda.
Änne Lisbeth gick och tänkte icke på
någonting, som man säger, hon var borta
från sina tankar, men tankarne voro icke
borta från henne, de äro aldrig borta från
oss, de ligga bara i dvala, både de till lif
väckta tankar, som ha lagt sig, och de,
som ännu icke ha rört sig. Men tankarne
komma nog fram, de kunna röra sig i
hjertat, röra sig i vårt hufvud eller falla
ned öfver oss!
"God gerning har sin välsignelsens
frukt!" står det skrifvet; "i synden är dödl"
står det också skrifvet! Mycket står
skrifvet, mycket är sagdt, man vet det icke,
man kommer icko ihåg, så gick det Änne
Lisbeth; men det kan gå upp för en, det
kan komma!
Alla laster, alla dygder ligga i vart
hjerta! i ditt, i mitt! de ligga som små
osynliga korn; så kominer der utifrån en
solstråle, en ond hands beröring, du
vänder om hörnet, till höger eller venster, ja,
det kan afgöra det, och det lilla fröet
skakas, det sväller dervid, det spränges, och
gjuter sina safter i allt ditt blod, och så
är du i farten. Det är ängslande tankar,
dem har man icke, när man går i dvala,
men de äro i rörelse: Änne Lisbeth gick
i dvala, tankarne voro i rörelse! Från
kyndelsmessa till kyndelsmessa har hjertat
mycket på sitt räknebord, det har års
räkenskap, mycket är glömdt, synd i ord
och tankar mot Gud, vår nästa och mot
vårt eget samvete; vi tänka icke derpå,
det gjorde icke heller Änne Lisbeth, hon
hade intet ondt gjort emot lands lag och
rätt, hon var mycket väl ansedd, ordentli"
och hederlig, visste hon. Och när hon
nu gick vid stranden, — hvad var det som
låg der? Hon stannade; hvad var det som
vågen hade kastat upp? en gammal
karlhatt låg der. Hvar månne den hade gått
öfverbord? Hon gick närmare, blef
stående och såg på den, — hej! hvad låg der!
hon blef helt förskräckt; men det var icke
någonting att blifva förskräckt öfver, det
var tång och säf, som låg lindadt omkring
en stor aflång sten, det såg ut som en hel
menniska, det var blott säf och tång, men
förskräckt blef hon och under det hon gick
framåt, kom henne i sinnet så mycket,
som hon hade hört i sina barnaår, all
vidskepelsen om "strandspöket", spöket af den
obegrafne, som låg uppkastad på den ödsliga
hafsstranden. "Strandvaskaren": den döda
kroppen, den gjorde ingenting, men dess
spöke, "strandspöket" följde den ensamme
vandraren, hängde sig efter och begärte
att blifva buren till kyrkogården, för att
begrafvas i kristen jord. "Häng på! häng
på!" sade det;, och när Änne Lisbeth
upprepade för sig sjelf dessa ord, uppgick
med ens för henne hela hennes dröm, så
lifslefvande, huru mödrarne hade klängt
sig fast vid henne med utropet: "häng på,
hang på!" huru verlden sjönk, hennes
linn-tygsärmar brusto och hon föll från sitt
barn, som i domens stund hade velat hålla
henne uppe. Hennes barn, hennes eget
köttsliga barn, det, som hon aldrig hade
älskat, ja, icke engång tänkt uppå, detta
barn var nu på hafvets botten, det kunde
som ett strandspöke komma och ropa: "häng
på! häng på! bringa mig i kristen jord!"
och i det bon tänkte detta, stack ångesten
henne i hälarne, så att hon gick fortare;
fruktan kom som en kall, fuktig hand och
lade sig i hennes hjertgrop, så att det
nästan gjorde ondt, och när hon nu såg ut
öfver hafvet, blef der allt tjockare och
tätare; en tung dimma sköt fram, lade sig
omkring buskar och träd, de fingo
derigenom ett underligt utseende. Hon vände
sig för att se efter månen, som stod bakom
henne, den var som en blek skifva utan
strålar, det var som otn någonting hade
lagt sig tungt på alla hennes lemmar: hang
på! hang på! tänkte hon, och då hon igen
vände sig om och såg på månen, tyckte hon
att dess hvita ansigte var alldeles tätt
invid henne, och dimman hängde som ett
linue ned öfver hennes skullror: "häng på!
bringa mig i kristen jord!" tyckte hon sig
höra och hörde också ett ljud, så ihåligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
