Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
så eget, det kom icke frän grodorna i
kärret, icke från korpar eller kråkor, ty
dem såg hon ju icke, "begraf mig!
be-graf mig!" klingade det ljudeligen! ja,
det var strandspröket af hennes barn, som
låg på hafvets botten, som icke fick fred,
förrän det blef buret till kyrkogården och
grafven blef gräfd i kristen jord. Dit ville
hon gå, der ville hon gräfva, hon gick åt
det hållet, der kyrkan låg, och då tyckte
hon att bördan blef lättare, den försvann,
och hon ville då åter vända om och söka
sig hem den kortaste väg, men då klämde
det henne igen: häng på! häng på! — det
lät som grodornas qväkande, det lät som
en qvidande fogel, det lät så tydligt:
"begraf mig! begraf mig!"
Dimman var kall och fuktig, hennes
hand och ansigte var kallt och fuktigt af
rädsla! utanpå klämde det henne, i hennes
inre blef det ett oändligt rum för tankar,
som hon aldrig förr hade förnummit.
Under en vårnatt här i norden kan
bokskogen spricka ut, stå i sin unga, ljusa
prakt vid dagens solsken, på en enda
sekund kan i vart inre uppstiga och utveckla
sig det utsäde af synd i tanke, ord och
gerning, som under vår lefnad blifvit
nedlagd; det uppspringer och utvecklar sig på en
enda sekund, när samvetet vaknar; och
vår Herre väcker det, när vi minst ana;
då är der ingenting att 6kylla på,
gerningen står och vittnar, tankarne få ord och
orden klinga ljudeligt ut öfver verlden.
Vi förfäras öfver hvad vi ha burit inom
oss, förfäras öfver livad vi i öfvermod och
tanklöshet ha utstrött. Hjertat har i
förvar alla dygder, men också alla laster, och
de kunna trifvas äfven i den ofruktbaraste
mark.
Änne Lisbeth bar i sina tankar, hvad
vi här ha sagt i ord, hon var
öfverväldigad deraf, hon sjönk till jorden, kröp
långsmed den ett stycke. "Begraf mig!
begraf mig!" sade det, och helst hade
hon begrafvit sig sjelf, ifall grafven vore
en evig glömska af allt. — Det var
allvarets väckelsestund med ångest och fasa.
Vidskepelsen gjöt hett och kallt i hennes
blod, så mycket, som hon aldrig hade
talat om, kom nu i hennes tanke. Ljudlös,
som molnets skugga i det klara
månskenet, for förbi henne en syn, hon hade
hört om den förut. Tätt förbi henne ilade
fyra frustande hästar, elden sken ut från
deras ögon och näsborrar, de drogo en
glödande vagn, i den satt den onde herre,
som för mer än hundrade år sedan hade
huserat här i nejden. Hvarje midnatt, hette
det, tor han in i sin gård och vände straxt
om, han var icke hvit som man säger att
den döde är, nej, han var svart som ett
kol, ett utbrändt kol. Han nickade åt
Änne Lisbeth och vinkade: "häng på! häng
på! så kan du åter åka i greflig vagn och
glömma ditt barn!"
Med snabbare steg skyndade hon framåt
och hon uppnådde kyrkogården; men de
svarta korsen och de svarta korparne
blandade sig tillsammans för hennes ögon,
korparne skreko på samma sätt som korpen
på dagen hade skrikit, men nu förstod
hon hvad det var, som den sade: "jag är
korpmoder! jag är korpmoder!" sade
hvar-ochen af dem, och Änne Lisbeth visste,
att namnet också gällde henne, hon skulle
kanske blifva förvandlad till en dylik svart
fogel och ideligen få lof att skrika
detsamma som den skrek, ifall hon icke fick
grafven gräfd.
Och hon kastade sig ned på jorden,
och hon gräfde med sina händer en graf
i den hårda jorden, så att blodet sprang
ut ifrån hennes fingrar.
"Begraf mig! begraf mig!" hördes det
fortfarande, hon fruktade för hanegälletoch
den första röda strimman i öster, ty
kommo de förrän hennes arbete var slut, så
var hon förlorad. Och tuppen galade och
i öster lyste det — — grafven var gräfd
endast till hälften, en isande hand gled
öfver hennes hufvud och ansigte ned ända
till hjertat. "Half graf blott!" suckade det
och sväfvade bort, ned till hafvets botten,
ja, det var strandspöket; Änne Lisbeth sjönk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
