Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Violinisten hr Hermann Paul från Berlin, som
sedan sistl. sommar vistats i värt land och gjort sig
på det fördelaktigaste känd i de flesta af vara
städer, befann sig i Helsingfors sednast i början af
detta år, och reste härifrån åter mot norden. Man
har i tidningarne sett, att han derefter gifvit
konserter i Tavastehus, Kuopio och Uleåborg, och för
någon tid sedan läste man, att han från sistnämnde
stad begifvit sig på en lustresa till Lappland. Ämnar
han gifva konserter i Lappmarken? frågade säkert
mången med förväning vid läsningen af denna sista
notis. Men de, soiu kände den unge konstnärens
lifliga och för alla intryck af natur och menniskolif
öppna sinne , funno i saken ingenting särdeles underligt.
Hr Paul är lyckligen återvänd från Lapplands
kulna nöjder, och han har frän Österbotten vänligen
öfverraskat Papperslyktan med en liten skildring af
sina intryck och äfventyr under denna hyperboreiska
lustfärd- Hr Paul för pennan med icke mindre
skicklighet än stråken, och hans friska och muntra
reseminnen skola säkert med intresse följas af vara
läsare.
Ehuru redan hunnen ganska långt i bekantskap
med svenska språket, har hr Paul naturligtvis dock
nedskrifvit siint reseintryck pä tyska. Det är hans
lappske resekauirat, som biträdt honom med deras
öfversättande till svenskan.
Slädparti till Lapplaud.
Blad ur min dagbok.
I. ’
Annu erinrar jag mig mycket väl från
min tidigaste gosseålder, huru min fantasi
efter anblicken af ett norrsken länge var
lifligt sysselsatt med särskilda
föreställningar om de länder, i hvilka norrskenet vore
en lika alldaglig företeelse som skenet af
stearinljus hos oss; jag såg små
dverg-lika menniskor, ända öfver öronen insvepta
i pelsar, lustigt genomflyga de omätliga
snöfälten i sina låga slädar, och
betraktade med synnerlig förkärlek böcker, som
framställde bilder af Finnar, Lappar och
Samojeder.
Om ock mina föreställningar blifvit
luttrade af några och tjugu år, så var likväl
intrycket af detta nya och hemlighetsfulla
fenomen på mig så lifligt, att jag ännu
har det qvar och i fullkomligen friskt minne
bevarat denna herrliga vinterafton.
Minnet återför oss ju så ofta kärleksfullt till
barndomens förvirrade, men harmlösa åskåd-
ningar, så att det var naturligt, att jag gerna
begagnade ett erbjudet tillfälle tör att få se
den nio-årige gossens dröm förverkligad.
Deltagande personers bekymmer för min
helsa var ingalunda ringa och tillochmed
min blifvande reskamrat syntes hysa några
tvifvel om allvaret i mitt beslut. Men
predikningar och öfverläggningar böra
vara korta och fruktbringande — inom fem
minuter var resan besluten, och den 10
Februari på eftermiddagen satte sig två väl
skyddade gestalter i en gammal, men solid
kursläde, med näsorna vända mot nordpolen.
Min reskamrat, en ung jurist, hvilken
en enibetsresa för några veckor skulle
försätta till Lapplands högst belägna regioner,
hade redan engång lyckligt öfverstått
resan och visste hvad vi -hade eller icke
hade att vänta; men rörande den första
punkten kunde jag af blotta beskrifningar
endast vinna en oklar föreställning, och hvad
åter den sista vidkom, så läto två ofantliga
korgar med fourage tydligen sluta till en
beklagansvärd brist på lifsmedel i Lappland.
Efter en färd af fyra mil, hvarunder
släden, sndeibart nog, ej en enda gång
stjelpte, gjorde vi halt vid Saanio
gästgif-veri, samt uppvärmde våra afkylda
kroppar och den frusna vägkosten, med
hvilken vi derpå formerade närmare
bekantskap. Min reskamrat måste vara en
erfaren och försigtig man samt hans värdinna
en vettig fru, ty de hade sanimanhopat ett
proviantförråd, vid hvars blotta anblick
hvarje äfven den minsta tanke på
hungersnöd måste försvinna. Ett batteri af små
och stora fat spelade på bordet och var
maskeradt af en imponerande vall utaf
olika stek- och brödsorter, men vi voro
stridslystne, stormade vallarne och bemäktigade
oss batteriet. Först efter en långvarig
och liflig strid unnade vi oss hvila och
drogo oss till lägret, d. v. s. nattlägret —
såsom jag hörde, det sista, åt hvilket vi
utan fullständig reskostym kunde anförtro
oss. Denna tanke fyllde mig med stilla
vemod och förbittrade icke litet afskedet
följande morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
