Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Margaretha.
Jag vet, du är en god, en ädel man,
Men säg, hur är det med din kristendom?
Jag fruktar du ej bryr dig stort derom.
Faust.
Du vet, mitt barn, hur dyrbar du mig är;
Mitt lif och blod jag ger för den, som är mig kär,
Oeh unnar hvar och en dess tro, dess egen kyrka.
Margaretha•
Det är ej nog; man sjelf bör äfven tro och dyrka!
Faust.
Bör man?
Margaretha.
Ack, om ett råd af mig du ville ta!
Du aktar ej de helga sakramenterna.
Faust.
Jag aktar dem —
Margaretha.
Och dock du deras tröst försmår.
1 messan och till bikt du icke mera går.
Tror du pä Gud?
Faust.
Hvem vågar väl förklara,
Att uppå Gud han tror!
Spörj presten, spörj den vise, och de svara
Med ord, som endast tyckas vara
Ett hän mot frågaren.
Margaretha.
Du tror då ej ?
Faust.
Du ljufva, missförstå mig icke! — Nej,
Hvem vägar honom nämna,
Hvem djerfves att bekänna:
Jag tror på honom!
Hvem skulle ega
Nog mod att, säga:
Jag tror på honom ej!
Ty allt omfattar han,
Allt upprätthåller han —
Omfattar, upprätthåller
Han icke dig och mig, sig sjelf?
Hvälfver sig ej himlen hög deruppe,
Hvilar ej härnere jorden fast?
Stiga ej med vänlig blick
Eviga stjernor på fästet opp?
Ser jag ej dig, öga mot öga,
Och tränger ej allt med makt
Till ditt hufvud, ditt hjerta,
Och sammanväfver en evig gåta,
Synlig, osynlig, omkring dig?
O fyll dermed ditt hjerta, så stort det är,
Och när i denna känsla fullkomligt säll du är,
Kalla den då hur du vill,
Sällhet! hjerta! kärlek! Gud!
Jag eger intet namn derför,
Ty känsla, känsla är allt:
Men namnet är en dimma blott,
En sky omkring en himlaflamma.
Margaretha.
Det der, det låter allt båd’ skönt och godt,
Och presten säger ungefär detsamma,
Ehuruväl med andra ord —
Faust.
Ja, öfverallt pä denna jord
Hvart hjerta under solen säger
Detsamma på det språk, det eger:
Får jag ej på mitt tungomål det göra?
Margaretha.
Ack, hvad du säger, lärer visst sig höra,
Men någonting, som haltar, står dock qvar,
Ty ingen verklig kristendom du har.
Faust.
Mitt barn —
Margaretha.
Ren länge har det plågat mig,
Att uti detta sällskap finna dig!
Faust.
Hur så? »
Margaretha.
Den mensk&n, som dig följer der,
Mig djupt och innerligt förhatlig är —
Ja, aldrig i mitt lif vid någonting
Jag i mitt hjerta känt ett sådant sting,
Som då den lede karlen jag får se.
Faust.
O var ej rädd för honom, älskade!
Margaretha.
Hans blotta åsyn upprör allt mitt blod.
Mot andra är jag eljest vänlig, god,
Men hur jag än af längtan till dig drages,
Af hemlig fasa vid hans anblick jag betages.
Och dessutom — en skurk jag håller honom för —
Förlåte Gud mig, om jag honom orätt gör!
Faust.
Det måste också finnas sådana figurer!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
