Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Margaretha.
Jag trifves ej bland dylika naturer.
Hvar gång han genom dörren träder in,
Gör han en egen,’hänfull min! —
På hans^till hälften ilskna löje
Man ser att intet skänker honom nöje.
Det står uppå hans panna tydligt skrifvet
Att han ej eger nå’nting kärt i lifvet.
Jag är så säll uti din arm,
Så fritt hängifven och så varm —
Iians åsyn gör mig dock beklämd uti ett nu.
Faust.
Du aningsfulla engel, du!
Margaretha.
Och framförallt det smärtar mig,
Att hvarje gång han plär sig visa,
Tror jag, att jag ej mera älskar dig,
Och bönen skänker mig ej någon lisa —
I djupet af milt hjerta det mig skär:
Helt visst, med dig pä samma sätt det är?
A’.
Slädparti till Lappland.
Af II. Paul.
II.
Ounasjoki, hvilken vägen länge följer,
slingrar sig i mångfaldiga bugter emellan
de höjder, som begränsa dess bädd; ögat
simmar öfver oräkneliga bergspetsar,
liksom öfver en sakta upprörd sjö, och
stannar längst borta vid en ståtlig koloss,
hvilken som en sandbank skjuter öfver allt
det öfriga. Efter en vändning omkring en
framskjutande udde lågo flod och berg
framför oss i öppet perspektiv: intrycket var
lika öfverraskande som gripande. Det sköna
vädret, som hade ledsagat oss under bela
resan, var i dag ännu herrligare än förut,
solen gjöt ur sin outtömliga skål en
gyllene färgton öfver landskapet, och de med
mörka granar bevuxna kullarne, hvilka
småningom öfvergingo i mattaste lila, bildade
ramen till den tafla, som alla målares
konung här hade upprullat.
Framför oss utbredde sig som en med
guld och silfver virkad matta flodens oöf-
verskådliga snötäcke, i bakgrunden reste
sig majestätiskt berget, hvars hvita spets
simmade i solglansen, under det en mörk
violettslöja höljde dess fot, och öfver all
denna herrlighet hvälfde sig himlen så klar
och genomskinlig, att man tyckte sig
kunna läsa den Eviges vänliga tankar, — ett
verkligt färghaf, hvars oändliga vågor som
en bred regnbåge spelade omkring de
aflägsna bergen. Det var en anblick, som
äfven på en sten måste frampressa tårar i ögat.
Jag kände här i min innersta själ, att
mäktigheten af naturens intryck ingalunda
beror af underbara grupperingar eller
sällsamma kontraster, utan att tvärtom dess
verkan heltochhållet ligger i den
symboliska betydelse, hvilken uttrycker sig i
formerna: icke hafvets blotta vattenmassa gör
ett så djupt intiyck, det är tanken pä
oändligheten, som ligger framför oss i den
mest fulländade förrn; och bergens
kolossala klippblock verka icke på oss, om vi
ej betrakta dem som symboler af orubblig
säkerhet och evig varaktighet. Här var
det endast färgerna, hvilka gjorde sin
gudomliga kraft gällande; ögat sökte
ovillkorligen att tränga igenom don
hemlighetsfulla klarheten, men själen förlorade sig i
tankar på den outgrundliga källan till denna
slösande prakt.
Ju närmare vi kommo det höga berget,
vid hvars fot Kittilä kyrkoby ligger, och
hvilket tjente oss till vägvisare, desto
underbarare blef färgspelet; den violetta ton,
som låg öfver hela panoramat, förbytte
sig till vek lila, den öfra hälften af
berget. skimrade i silfver och den nedra i
ljusblått. Jag trodde mig se ett
förtrol-ladt landskap, en hägring, och var
försjunken i verklig andakt, då de brokigt,
men mindre etheriskt målade husen i
Kittilä vänligen drogo mina tankar ned till
jorden.
Kittilä var en ny utgångspunkt för
resan: min juridiske resekamrat inväntades
här af en karneralistisk, som skulle
begifva sig ut "die Schätze des Ländes zu
er-heben."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
