Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
196
minuter var den ödsliga stugan omskapad
till en liflig buffet: kronofogden och
domaren rodde ut med sina raraste
delikatesser, och "die feine Lade" spelade under
"doppningen" ingen obetydande rol.
Efter att sålunda i ett par timmar ha rastat,
packade vi först våra saker, sedan oss
sjelfve i ahkio’rna, och foro vidare jemnt
så mycket tyngre som matkorgarne blifvit
lättare. Vi visste, att vårt nästa mål var
ett nybygge, Menesjärvi.
Men det är skilnad på nybygge och
ny-bygge. Det finns nybyggare, som af
Hushållnings-sällskapet erhållit silfverbägare för
driftighet och flit, och det finns
nybyggare, som inga silfverbägare erhållit. 1
Menesjärvi såg jag hvarken silfverbägare eller
driftighet och flit; tvärtom, det såg i
stugan icke mycket bättre ut än i ett stall;
den unga värdinnan låg med ett några
dagar gammalt barn under täcken och fållar
i en murken säng; en gammal
Ziguenar-aktig qvinna satt, med en kort pipa i
munnen, vid elden och sydde, — hvarvid hon
mera tycktes känna nålstyngen, än se —;
emellan dessa båda lekte en förskräckligt
ful hund, ocli ett sällsynt smutsigt
syskonpar fördref tiden med att sinsemellan
gnab-bas; — luften vai förfärlig. Om man icke
oförskyldt har pådiktat djefvulen denna
helfvetiska svalvellukt, som kan bringa
näsnerverna ände upp till hjernan i
förtviflan, så måste han just nu här ha varit
lös; jag var nära att svimma, och detta
med skäl.
Ibland allehanda skräp, som fanns uppå
golfvet och i knutarne, stod en stor så, soin
tjenade till fiskförvaringskärl. Ett sådant
kärl kan i och för sig vara ett högst
oskyldigt ting — sjelf har jag i många år haft
min glädje och lust i en glasskål med
guldfiskar, och hvarochen följer ju gerna
forellens lifliga rörelser i bäcken, — men här
måste äfven den mest passionerade metare
förlora lusten att fiska. Ifrån saltlakens
dystra vågor uppdykade här ett hufvud,
der en fena at’ dessa arma, torkade
varelser, hvilka först genom en slags förrutt-
I ningsproce88 skola blifva njutbara för
men-niskogommen — stockfisk, lutfisk eller
stinkfisk, jag vet ej huru den riktigt må
benämnas. Med hopknipna näsor flydde vi
så fort vi kunde tillbaka till våra slädar
och fortsatte färden oaktadt det
inbrytande mörkret.
Mina så oangenämt retade luktnerver
verkade så reagerande på hela min
sinnesstämning, att denna afton står i mitt
minne som den obehagligaste under hela resan.
Vi passerade milslånga sjöar; endast sällan
gick vägen nu genom berg eller skog; till
höger och till venster snööknar, i hvilka
ah-kio’rna gjorde så djupa rännor, att våra
näsor just voro i jemnhöjd med snöytan;
kallt var det också, och dertill sent lidet
på dagen — allt detta försatte mig,
uppriktigt sagdt, i dåligt, mycket dåligt lynne.
"Räcker roligheten i dag ännu länge?"
frågade jag efter en stund temligen
beskedligt. "Vi äro straxt framme", svarade
domaren; och vi styrde verkligen emot en
svart strimma, eom betecknade den
skogbevuxna sjöstranden; men efter några
svängningar var den svarta strimman och
utsigten till föllossning äter försvunnen; jag
försökte att dölja min otålighet så mycket
som möjligt och hakade mina
förhoppningar vid hvarje den svagaste skugga, sora
jag såg uppdyka vid horizonten, — men
ack! Johan, vår obarmhertige anförare,
brydde sig icke det minsta derom.
Den ena timmen efter den andra
förgick, och jag frågade för andra gången,
litet mindre beskedligt, huru länge pinan
ännu skulle räcka? "Straxt äro vi framme",
svarade domaren, och åter bar det af emot
en mörk strimma, som jag höll tör det
förlofvade landet, men nej, vi foro der
förbi och surrade fram härs och tvärs på
de oändliga sjöarne’med en fart, som
flugorna i ett mjölkfat. "Äro vi då icke
engång framme, för tusan?" frågade jag tör
tredje gången och denna gång riktigt groft.
Men den samvetslöse domaren — jag
höide honom skratta i mjugg, under det han
på det allvarligaste försäkrade, att vi nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
