Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Det är troligt, att de fleste icke haft öga
för annat, än de krigiska lekarne, och de
tusen soldathistorier, souj från lägret gått
öfver till allmänheten, skola säkerligen ännu
länge här utgöra det hufvudsakliga ämnet
för alla samtal och korrespondenser. Jag
menar dock, att Ljungby-lägret denna gång
har haft också en annan sida, än den rent
militära, och jag finner just deruti det
intressantaste af allt, ehuru det är ganska
naturligt, att mängden alls icke har fastat
sig dervid. Jag vill icke precist säga, att
detta läger varit en kongress, men det har
otvifvelaktigt i en viss grad närmat sig
karakteren af ett Chålons-läger, dessa
franska champs de plaisir, der högqvarteret
plägar hvimla af diplomater, statsmän och
fremmande furstar, hvilka begagna tillfället
att utbyta politiska meningar, medan
manövrernas larm derutanför kastar ett
behagligt täcke öfver dessa förtroliga samtal
och hindrar bela verlden att höra ett enda
ord deraf. Också har jag för min del
naturligtvis icke den aflägsnaste idée om hvad
som der inom IL M. konung Carls tält
blifvit taladt eller kanhända aftaladt, men
jag har deremot mycket tydligt sett
fremmande furstar, diplomater och höge
stats-embetsmän blanda sig der om hvarandra;
jag har sett den franske zuav-öfversten
Brin-court i de vida, röda säckpantalongerna
stryka sig i sitt gråa hår och med
ultra-fransk liflighet gestikulera för prins
Christian af Danmark; jag har sett h. ex.
konselj-presidenten Hall och baron
Blixeu-Finecke utanför kungens tält, hvardera med
sin kopp kaffe i handen, mötas i
solskenet och med den charmantaste hållning
vexla ord af, som det syntes, stor och fin
älskvärdhet. Det har blifvit mig sagdt,
att de två sistnämnde herrarne tillochmed
vid lägret haft gemensamt qvarter, det vill
säga ett par kamrar bredvid hvarandra hos
en förträfflig och gästfri vän, utan att
någondera dock funnit sig föranlåten att
hoppa ut från fönstret och kasta sig i den
vackra ån, som slingrar sig fram nedanför
Herrevads-klosters pittoreska kullar.
Hvad som dock naturligtvis mest af allt
har tilldragit sig uppmärksamheten, är
förhållandet emellan de tvenne nordiske
kungarne, och det finnes icke mer än en
mening derom, att detta bela tiden varit det
mest förtroliga och sannt broderliga. Detta
förhållande, som, huru man än må betrakta
det, omöjligen kan tänkas utan all politisk
anstrykning, har vid otaliga tillfällen trädt
fram på det mest omisskänliga sätt, och
den ingalunda dolda sinnesrörelse,
hvarmed de två kungarne togo afsked af
hvarandra i söndags eftermiddags, var sålunda
icke ett tillfälligt utbrott af varma känslor,
utan en ganska naturlig följd af bela
veckans intima sammanvaro. För öfrigt vill
jag genast tillägga, att kung Fredrik
under denna vistelse vid det svenska lägret
förstått att sätta sig i ett lika vänskapligt
förhållande till bela vår militär, och att
ban blifvit "den folklige fremmande
kungen" för soldaten lika så väl som för
officerarne. Isynnerhet i skånska
husar-regimentet, till hvars heders-öfverste han
redan en af de första dagarne hade blifvit
utnämnd, var ban slutligen alldeles soin
hemma, och desse "bönder till häst" skola
säkert aldrig glömma den danske kungen,
som ständigt galopperade i sin röda dohna
i spetsen för dem vid sidan af öfverste
Fock, ja, som emellanåt sjelf tog
kommandot och med ett "lefve konungen"
förde trupperna jublande förbi den svenske
monarken. Likasom det högtidliga löfte H.
o o
M. konung Fredrik midsommaraftonen
uttalade till de svenske krigarne, att "stå Sverige
bi ined sin sista man", om det någonsin
skulle behöfvas, uppfattades af alla
närvarande som ett kunga-ord, taladt utur hjertat,
lika så visst är det, att, såframt kung Fredrik
ännu engång skulle behöfva vännens hjelp
emot en fiende, skola de skånske husarerne
(och icke blott de) med glädje emottaga
sin konungs befallning att draga de blanka
sablarne för "heders-öfversten".
Emellan kung Fredrik och de öfrige
vid lägret närvarande danske prinsarne var
i detta hänseende en märklig och påfallan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
