- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1860 /
246

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

246

öde endast kunde afgöras i Paris, dit en
anmälan rörande mig måste göras. Jag
gjorde intet motstånd, emedan jag var
öfvertygad om att jag snart skulle finna ett
tillfälle till flykt. Så blef jag transporterad
till Grasse och derifrån till Draguignon.
I Draguignon fördes jag in i en kammare
i första våningen, hvars fönster vette emot
en trädgård.

Jag låtsade som om jag ville betrakta
utsigten och närmade mig fönstret —
fönstret var ungefär två och en half famn
ifrån marken. Jag hoppade ned, och
medan nu tullvaktarne, hvilka antingen voro
mindre vige eller också satte för högt
värde på sina benpipor, togo omvägen genom
trappan för att förfölja mig, hade jag
hunnit ut på gatan, hvarifrån jag försökte att
komma undan till bergen. Gatan var mig
obekant. Såsom sjöman visste jag dock
snart att orientera mig. Fattades mig all
ledning på jorden, så kunde jag likväl
rätta mig efter solen och stjernorna, hvilka
jag var van att rådfråga; de svarade mig
också ganska riktigt, då jag utsåg
Marseille till målet för min vandring. Andra
aftonen kom jag till en by, hvars namn
jag aldrig fått veta, emedan jag då hade
annat att göra, än fråga efter sådant. Jag
kom in i ett värdshus. Ett ungt äkta par
värmde sig vid kamineiden. Bordet var
dukadt, och man tycktes just ha för afsigt
att begynna måltiden. Jag hade på
tjugufyra timmar ingeniiug förtärt, och begärde
derföre straxt att få äta. Värden bjöd mig
att dela måltiden med honom och hans fru.
Jag var icke sen att antaga bjudningen.
Maten var välsmaklig, vinet godt och
värmen i rummet ganska behaglig. Jag var
så väl till mods, som man alltid är, då
man öfverstått en fara och tror sig icke
ha att frukta någon ny. Värden
lyckönskade mig till min välsignade aptit och till
mitt goda humör. Jag sade honom, att
min aptit var en ganska naturlig sak, då
jag på tjugufyra timmar icke hade fått se
ens en bit bröd. Också mitt goda lynne
lät sig ganska väl förklara. I mitt eget

land hade jag undsluppit döden, i
Frankrike en sannolikt långvarig arrest.

O o

Sedan jag engång sagt så mycket,
kunde jag icke heller längre förtiga det öfriga.
Värden och hans fru ingåfvo mig så
mycket förtroende, att jag berättade för dem
allt. Till min stora förundran märkte jag,
att värden plötsligen gjorde en ganska
bister min. Hvad kommer åt er? — frågade
jag. Ingenting annat än att jag, efter de
bekännelser ni nyss har gjort, anser mig
af mitt samvete förbunden att fasttaga er.
Jag skrattade och gjorde som om jag hade
tagit hans ord endast för skämt.
Dessutom stod jag ju med honom man emot
man, och jag har aldrig varit rädd för
någon, om det gällt en strid på tumanhand.
Bra! sade jag, ni vill alltså gripa mig.
Jag hoppas dock att ni har tid att vänta
dermed till desserten. Låt mig endast först
äta mig mätt. Jag är ännu hungrig. Ni
kan gerna skrifva upp mitt konto med
dubbel krita. Jag förtsatte att äta med
hjertans lust, utan att visa tecken till fruktan.

Jag skulle dock snart komma
underfund med, att det icke fattades min värd
bistånd, om han ville verkställa sitt
förehafvande. Hans värdshus var
samlingsplatsen för byns unge män; hvarje afton
kommo de dit för att dricka, röka, höra
nyheter och kannstöpa i politiken. Det
vanliga sällskapet samlades också nu den
ene efter den andre, och snart befunno
sig der ungefär tio unge män. De spelade
kort, drucko och sjöngo. Värden talade
icke mera om arrestering, men släppte mig
icke heller ur sigte. Naturligtvis måste
ban också vara en smula orolig för
liqvi-den, då jag hade alls intet bagage med
mig. Jag skramlade med dc några
silf-verstycken, som jag hade i fickan; och
denna klang tycktes något lugna den gode
värden. Jag begagnade mig af det
ögonblick, då en af dryckesbröderne understort
bifall just hade slutat en visa, för att stiga
fram med ett glas i handen och utropa:
nu är turen hos mig! Jag uppstämde den
Béranger’ska visan: Le Dieu des bonnes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1860/0249.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free