Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
"Hvad vill du mig? "sade Thore och slog
honom till marken, så det hven i honom.
"Det skall du få veta", sade en annan
bakom honom med ett slag i nacken, och
det var brödren. "Här kommer den tredje",
sade gamle Knut och gick honom rakt på
lifvet.
Thore blef starkare i faran, han var
mjuk som en vidja och slog så att det
sved; ban slingrade och svängde; der slag
föll, var ban icke, der de icke väntade,
fingo de. Stryk iick han likväl till sist,
och det så att det kändes, men gamle Knut
sade ofta sedan, att käckare karl hade han
knappt varit i tag med. De höllo på, ända
tills der flöt blod, men då sade Husebyn:
"Stopp!" och tillade: "Kan du nästa
lör-dagsqväll slippa förbi Huseby-vargen och
hans ungar, så skall flickan vara din!"
Thore släpade sig hemåt så godt han
kunde, och när han var kommen hem, lade
han sig ned. Mycket tal blef det om
slagsmålet på Huseby, men det sade en och
livar: "hvad skulle ban der?"–En
var det, som icke sade så, och det var
Aslaug. Hon hade väntat så på honom
den lördagsqvällen, och då hon nu fick
höra hvilken vändning det hade tagit med
honom och fadren, satte hon sig ned och
gret, sade också till sig sjelf, att "får jag
icke Thore, så får jag icke en glad dag
mera här i verlden."
Thore blef liggande hela söndagen, och
måndagen kände ban, att han också måste
ligga. Tisdagen kom, och det var en så
vacker dag. Det hade regnat om natten,
fjället var vått och grönt, fönstret stod
öppet, doften ifrån lofven trängde in,
bjell-rorna pinglade ifrån fjällen och en sjöng
vallvisor deruppe; . . . om ej modren sutit
inne, hade han ej kunnat låta bli att gråta
af otålighet.
Onsdagen kom, och ännu låg han, men
thorsdagen tog ban sig före att tänka på,
om han dock icke kunde blifva frisk till
lördagen; — och fredagen var han uppe.
Han mindes godt de ord, som fadren hade
sagt: "Kan du nästa lördagsqväll komma
förbi Huseby-vargen och hans ungar, så
skall flickan vara din." — Han blickade
bortåt Huseby gång efter gång. – "Jag får
då icke mera än stryk", tänkte Thore.
Upp till Huseby-fjällboden gick det bara
en väg, som förut är sagdt; men en
dugtig karl kunde nog komma dit upp, om han
också icke gick just den raka vägen. Rodde
ban ut och förbi vassen der borta och
sedan lade till på andra sidan af fjället,
fanns der alltid råd för att komma upp,
ehuru der visserligen var så brant, att
geten hade svårt att komma fram; och hon
plägar dock ingalunda vara tafatt på fjällen.
Lördagen kom, och Thore gick ute hela
dagen; — solen lekte, så att det spratt i
buskarne, och allt med ens sjöng och
lockade det ifrån fjällen. Han satt ännu
utanför dörren, då det led emot qvällen
och en rykande dimma strök upp längs
bergen. Han såg dit upp, och der var så
stilla, ban Båg bort åt Huseby gård, —
och så sköt han båten ut och rodde
omkring vassen. ■• •
Vid fjällboden satt Aslaug, färdig med
sitt dagsverk. Hon tänkte på, att Thore
icke kunde komma den qvällen, men att
det väl skulle komma desto flera i hans
ställe; då släppte hon vallhunden lös och
sade åt ingen hvart hon gick. Hon satte
sig så, att hon kunde se ut öfver dalen,
men der steg dimman upp, och hon var
heller icke i stånd att se dit ned; ty
allting väckte minnen hos henne. Hon
flyttade sig då, och utan att hon riktigt tänkte
derpå, kom hon att gå emot den andra
sidan, och der satte hon sig och såg ut
öfver sjön. Det gaf sådant lugn, att blicka
såder långt bort öfver sjön.
Då fick hon lust att sjuhga; hon tog
en sång med långa toner i och ljudet gick
långt i den stilla natten. Hon blef sjelf
glad deraf, sjöng derföre en vers till. Men
då tyckte hon, att någon svarade långt
nedifrån. "Hvad kan det vara?" tänkte
Aslaug, hon gick fram till branten, slog
armarne omkring en spenslig björk, som
hängde och skälfde på yttersta kanten. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
