- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1860 /
286

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

286

neral, och sannolikt skola inom kort
officiella underrättelser från krigstheatern
bestyrka sanningen af mina uppgifter.’’

"Jag har efter samvete fullgjort mitt
uppdrag; jag har, såsom mig var befalldt,
anställt noggranna undersökningar, utan att
ha funnit hvad jag sökte; dermed är saken
slut. Det öfriga hemställer jag till min
general", svarade jag.

Ett politiskt samtal uppstod oss emellan.
— "Stode jag’’, sade godsherren, "ännu
qvar i militäi tjenst, så skulle jag strida till
sista blodsdroppen; dock bekänner jagöppet,
att jag hör till antalet af dem, hvilka lika
litet kunna gilla vår konungs
halsstarrig-het och hans beteende i öfrigt, som detta
krig. Sverige, i och för sig fattigt och
6vagt, måste i de europeiska krigen
antingen blifva neutralt eller med all
uppriktighet 6luta sig till en stor bundsförvandt.
Vår konung hade icke bort låta hänföra
sig af det poetiska hatet till Fransmännens
kejsare, ban hade hellre bort ansluta sig
till Frankrike. Eller kunde ban icke di t,
så hade ban bort följa Kysslands politik
och uppriktigt hålla sig fast vid denna.
Frågan är, hvad kan Sverige göra allena,
o’jh hvilka förhoppningar kan man ställa
på England? Engelsmännen ha lofvat att
bistå oss, men huru ha de hållit sina
löften? Huru skall Sverige kunna föra krig
på en gång emot Kyssland och emot
Danmark? Mot Danmark ensamt kunde vi
hjelpa oss; men Rysslands makt skall
öfverväldiga oss, och är kejsar Alexander
engång fast besluten att rycka Finland frän
vår konung, så skall ban göra det: derom
är jag fullt öfvertygad. Men jag tillstår
också, att jag icke ville vara vittne till
mitt fäderneslands förening med Ryssland,
äfven om detta skulle vara oss
fördelaktigare. Språk, tro, gamla lagar, seder och
bruk." . . .

Här afbröt jag honom och sade: "Har
då icke kejsar Alexander ut|öfvat Finland
bibehållandet af allt detta? Och hvad han
lofvat, skall han säkert hålla! Ingenting,
vare sig religion, eller seder, eller språk,

skall blifva förändradt i Finland; hvad som
förändras, skall blifva till landets bästa
och blott sotri j sjelfva önsken. Hela
skilnaden skall bestå deruti, att det icke mera
lor er blir nödigt att för era
angelägenheter resa öfver hafvet."

"Gud ensam känner framtiden", svarade
godsherren. "För hvarochen blir
skilsmessan från det bestående, om detta blott icke
är alltför tryckande, tung. Våra förfäder
ha varit Svenskar, och vi ville gerna
förblifva det som de voro . . . För öfrigt
ske himlens vilja! Ett bevis derpå, att jag
icke räknar på en lycklig utgång af detta
krig, är att jag icke tillåtit min här
närvarande son att träda i krigstjenst."

Den unge vackre mannen rodnade och
sade: "Jag beklagar det ännu i denna
stund!" — Jag tryckte förtroligt den unge
mannens band och svarade: "Ni ärar er
sjelf genom er frimodighet och den ryske
oificeien genom er uppriktighet." Jag
märkte, att mitt yttrande hade behagat bela
familjen och den unge patrioten sjelf.

Jag bad godsherren att emot kontant
betalning låta mina ulaner få uiat och
hästarne fnrage. "Det är redan gjordt", gaf
ban till svar, "om betalningen få vi tala
sednare."

I detta hus blef jag till kl. 11 f. m.,
sof tvenne timmar och begaf mig efter fru-

o a

kosten med min vägledare på återvägen.
Godsherren lät betala sig för furaget, men
för manskapets bespisning tog hon
ingen-tirg, utan gaf oss tillochmed ännu
munförråd med på vägen. Efter att på
halftannat dygn ha gjort 55 verst väg,
inträffade vi vid daggryningen i Kuopio. Våra
hästar voro trötta, men icke afmagrade,
ty sedan vårt inryckande i Finland hade
de ännu aldrig fått kalasa så bra, som
på denna expedition. När jag för general
Kachinauoff berättade missödet med spionen
och hans igenkännande, skrattade han godt
och sade: "Tage honom dj—n, men för
öfrigt, hvar skola vi bättre få!" (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1860/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free