Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
afton låta gnida sig på ryggen med en
flanells-lapp. Ilon liade den egenheten,
att ingen utom min kusin kunde verkställa
denna manöver riktigt efter hennes hufvud.
Men olyckligtvis plägade denna just vid
samma tid vara fördjupad i berättelser om
riddarfruar och ädlingar, som uppoffrade
sin jordiska lycka för Guds likes skull.
Denna hänförande läsning kunde hon sällan
förmå sig att afbryta för ett så plumpt
handarbete, och mostern blef derföre
vanligtvis försummad. Engång sade jag till
henne: Goda kusin! du borde dock
förbanna dig litet mera öfver den gamla
stackaren. Ifon är redan så ålderstigen, att
hon icke mera länge kan falla dig till
besvär, och när du förlorat henne, skall du
säkert gräma dig öfver din brist på
uppmärksamhet emot henne. — Min vän,
svarade bon, du begriper icke huru dylika
småaktiga sysslor äro mig motbjudande.
Det slags sjelfförsakelse, som ett så litet
kärleksverk förutsätter, har jag svårt att
kunna nedlåta inig till. Jag kan trots
någon förneka mig sjelf för min lidande
syster och broder, men blott i det stora:
hvad hvem som helst kan göra, det sir mig
en plåga att befatta mig med. Mitt hjerta
skall alltid blifva misskändt, derföre att
jag är född i en usel tid, der jag icke är
hemma, i en tid, då qvinnan blott skall
sysselsätta sig med småsaker. Dö för min
goda moster kan jag med glädje, ja
utgjuta mitt blod för henne på schavotten.
Det hoppas jag att du tror mig om, men
att spilla min tid för att tillfredsställa
hennes egensinne, det håller jag mig för
god till.
Min kusin kände sig verkligen i stånd
till att dö för sin moster, ja nästan för
hvem som helst. Men dermed vill jag icke
säga, att denna höga fantasi också vid
gifvet tillfälle här i denna verlden hade
blifvit satt i verket. När verkligen en
smutsig rackardräng, med stöflar luktande
af tran, med otvättade händer och oklippta
naglar hade gripit henne i det blonda
håret, då hade hon säkert i tid fattat ett
bättre beslut. Det var egentligen den rena
föreställningen: att dö för sin nästa, det
fina begreppet, blottadt på alla råa
tillsatser, som hänryckte hennes sinne. Hon
hade icke blifvit sin föresats trogen, om
hon hade sett dödsscenen framställd efter
naturen i svart kopparstick, ännu mindre,
om bilden hade varit illuminerad.
Hon skydde så mycket som möjligt
all beröring med den prosaiska
verkligheten; ty erfarenheten gjorde dagligen en ny
eröfring från det tankerike, deri ban
utförde sina ideella hjeltebragder. I en enslig
kammare, på sin mjuka soffa, när hon
riktigt ostörd öfverlät sig åt drömmen om
hvad hon under andra omständigheter skulle
ha gjort, då dref bon sina anspråk på
menniskan så högt, att hon med skäl
föraktade Leonidas, Winkelried och Jeanne
d’Arc, ty hon visste att bon i deras ställe
hade gjort mera än de gjorde. Endast för
Mucius Scævola hade bon en hemlig
respekt; hon kände, att han var hennes
öfverman. Grunden dertill var, att hon
engång hade brännt sig på ett strykjern,
och hade derföre heligt lofvat sig sjelf att
aldrig komma elden för nära. Derigenom
hade hennes fantasiverld blifvit inskränkt
till tre elementer. Men var hon mindre
Iiögsinnad fördenskull att hennes
konstitution icke tillät henne att stå i vexelverkan
med det synliga? Oin sedligt värde skulle
bedömas efter den raskhet, hvarmed man
förstår att utsätta sig för olägenhet af yttre
ting, så skulle ju fiskmånglerskan, som från
morgon till afton sitter i regn och snö vid
sin korg, utan att få tandvärk, komma att
intaga en särdeles hög plats på
moralitetens ranglista. När hvarochen verkar i den
sfer, der han känner sig hemmastadd, kan
man icke mera begära af bonom. En
känner sig i stånd till att handskas med våta
torskar och aborrar, en annan jned tankar
och föreställningar, eftersom hvarochens
konstitution tillåter det. Men frestas man
icke vid dylika betraktelser till att önska,
att skaparen hade, till bruk för finare
väsenden, beredt en finare skådeplats af de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
