Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
330
hans framstående anlag för
landskapsmåleriet och tillrådde honom att uteslutande
vända sig åt detta håll.
Med detta råd återvände Holmberg efter
några månader från Abo. Han vidtog åter
sin tjenstgöring vid intendents-kontoret i
afvaktan på den stund, då han engång skulle
få fritt följa sin andes drift.
Allt klarare vaknade inom honom sjelf
medvetandet om hans egentliga kallelse.
Han öfvade sin pensel, gjorde under
somrarne resor och vandringar för att studera
landskapet, och började att komponera på
duken *).
Vid 1853 års konstexposition utställde
Werner Holmberg för första gången ett
par original arbeten. Hans taflor, fria
behandlingar af finska landskaps-motiver,
förrådde väl nybegynnaren, men om den unge
målarens sällsynta konstnärsanlag kunde
ingen mera misstaga sig. Han erhöll nu
sin faders tillstånd att begifva sig till
Diis-eeldorf, dit hans längtan länge hade stått,
jemte löfte om understöd under sina
studier der.
Så afreste han om hösten 1853, följd
af talrika vänners välönskningar och sjelf
full af de djerfvaste planer och
förhoppningar.
I Dusseldorf gick allt honom väl.
Genast från början blef ban omfattad med den
innerligaste välvilja af Bodom, Gude och
andra landskapsmålningens mästare.
Isynnerhet Gude antog sig honom på det
varmaste och såg i honom en den mest
lofvande talang. Holmberg arbetade rastlöst,
och med säkra och snabba steg sträfvade
han upp emot konstens höjder. Hvarje
tafla ban sände till hemmet vittnade om
*) Under en af sina tidigaste vandringar hade
han besökt också Pungaharju. Bland alla andra
känsloutgjutelser i dervarande skogvaktare-boställes
album finner man äfven ett par rader af Holmberg,
som äro ganska karakteristiska för den blifvande
utmärkte landskapsmålaren. Målare, kasta bort din
pensel, skald, kasta bort din lyra, j kunnen dock
aldrig återgifva hvad ert öga här skådar — så ungefär
b»r ban der skrifvit, öfverväldigad af naturförtjusning.
nya framsteg. Innan tvenne år hade
förgått, egde han redan ett namn i Tyskl ind,
hans taflor afyttrades så fort de blefvo
färdiga, och ban kunde underrätta sin
fader att hans framtid var tryggad.
Dusseldorf förblef haus vistelseort. Med
undantag af några kortare turer inom
Tyskland och tvenne resor till Finland
uppehöll ban sig fortfarande der. Under de
begge resorna till hemlandet (somrarne 1857
och 1859) vistades ban till större delen i
det inre af landet, i trakterna ofvanom
Tammerfors, i Kurus, Ruovesis och
Wir-dois’ skogsmarker, för att samla nya studier
och motiver från den äkta finska naturen.
Under de sednare åren upptogs hatts
pensel också allt mera uteslutande af finska
motiver. Han tycktes allt klarare inse, att
hans bestämmelse var att vara en finsk
landskapsmålare. Han tycktes också få en
aning, att hans lif icke skulle blifva långt;
han skyndade derföre att fullända sitt värf;
allt oftare och oftare sände han till
fäderneslandet nya målningar; man förvånade
sig öfver hans pensels produktivitet, och
man förstod ej hvad den hade att betyda.
Om hösten 1858 firade Werner
Holmberg i Christiania sitt bröllop med en ung
norsk målarinna, Anna Glad, dotter till
generalmajoren och kommendanten på
Agers-hus fästning Chr. Glad. Hans maka
åtföljde honom, då han följande år besökte
fäderneslandet. Han stod då uppå höjden
af mensklig lycka. Ingenting tycktes
fattas honom: konstnärlig ära, huslig sällhet,
välstånd, oberoende, ungdom, helsa — allt
egd (i ban.
Men denna lycka skulle icke blifva
långvarig. Redan i Maj månad detta år erfor
man gonom resande landsmän, hvilka
besökte Dusseldorf, att Holmberg hade haft
anfall af blodstörtning, att hans bröstlidande
var af den svåraste karakter, och att
läkarne hyste ringa hopp om hans
vederfående. Under sommaren upprepades allt
dessa samma sorgliga notiser. Man var
beredd på dödsbudet. Det kom. Werner
Holmberg afled den 24 September.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
