Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
ponerade början till en gasupplysning. Med
respektfull andakt betraktade jag de tio
lyktorna och försatte mig i tankarne till
den tid, då upplysningen och säkerheten
på Helsingfors gator blifvit så pass
förbättrade, att man icke, såsom nu, vid
ge-nombläddradet af det tilländagångna årets
statskalender, hade att efter en och annan
embets- och tjenstemans namn tillägga det
bedröfliga epithetet "försvunnen." Bländad
af förespeglingen af denna lysande framtid,
tog jag ett ömt afsked af de tio lyktorna
och vandrade hemåt.
Jag var så intagen af dessa
föreställningar, att det starka afbrottet, då jag åter
nödgades trefva mig fram med ledning af
de gamla gatlyktorna, ordentligen förnöjde
mig. Det gjorde mig godt i själen att nu
ändtligen få ögonskenligen åskåda — mörkret
af vår hittillsvarande gatuupplysning. Vid
så briljant humör var jag, att jag, vid
svängningen intill min port, ånyo glömde
alla försigtighetsmått och — rände
hufvudet mot telegrafstolpen.
Det var, såsom sagdt, icke första
gången: och de föregående gångerna sådant
skett, har det alltid händt mig att utfara
i ett förfärligt antal eder på alla moderna
språk. Men denna afton var jag då
verkligen vid ett oförstörbart godt lynne. Jag
var så uppsluppen, att jag ordentligen tog
min magra granne i famn och utropade:
"stötte han sig, hedersstolpe lilla? Ber
om ursäkt, skall aldrig göra så mer —
så snart vi blott hinna få oss gaslysning!"
Skulle man tro det? — min stela granne
blef så rörd öfver detta mitt godmodiga
sätt att upptaga hans något
trädkarlsmäs-siga beteende, att han, helt otvunget,
upplät sin mun och — talade......
Man må icke undra, om jag blef något
förbluffad i det första ögonblicket. Men i
detsamma drog jag mig till minnes, att en
slik företeelse icke hörde så alldeles till
o vanligheternas område. Jag påminte mig,
att jag, för icke så allt för längesedan, uti
Papperslyktan funnit rätt vackra haranger
lagda i munnen på en telegrafstolpe, hvil-
ken tillochmed uppträdde såsom en af de
agerande personerna uti ett litet
tillfällighetsstycke af särdeles pikant intresse. Jag
erinrade mig äfvenså den beryktade
framtidstelegrafen samt huruledes en mängd
saker ifrån telegrafen transpirerat, utan att
man kunde förklara på hvad sätt sådant
tillgått. Och med ens blef det mig nu
klart — att alla dessa nyheter fördunstat
genom telegrafstolparne!
Han var i sjelfva verket en språksam
och treflig herre, min nyförvärvade vän,
stolpen! Han hade ledsamt på
Nyårsdagen sade han, ty alla menniskor hade
slagit affärerna ur hågen, och förutom ett
par tjog nyårsgratulationer, som rusat
genom hans nervsystem, hade han hela
dagen varit utan all sysselsättning. Han
gillade fullkomligt mitt beslut att tillbringa
min afton hemma, och föreslog mig såsom
ett lämpligt tidsfördrif, att vi genom
väggen skulle utbyta våra åsigter om det
förflutna årets tilldragelser, en sysselsättning
som han förmenade vara särdeles passande
på årets första dag. Min på skämt
framkastade anmärkning, att en konversation
genom väggen kanske kunde anses bära
nog mycket uppåt väggarne, tycktes icke
falla honom på läppen. Han hörde till den
historiska skolan, svarade han ifrigt, och
hade ingen gemenskap ined
framtidstelegrafen, hvarpå han synbarligen ej satte
mycket värde. Och hvad afståndet oss
emellan beträffade, var sådant en småsak
för honom, hvars styrka just bestod uti
förmågan att hviska på distans.....
Det låg någonting egendomligt uti det
sålunda framställda förslaget, att tillbringa
min afton uti en téte u tete med en
telegrafstolpe. Jag lägger mycken vigt på min
sällskapliga talang såsom god lyssnare, och
jag hade här ett vackert tillfälle att utöfva
densamma. Hvarföre skulle jag icke ingå
på förslaget? Jag intog en beqväm position
i min gungstol, tände min förtroliga
sjö-skumspipa, lutade hufvudet i en
begrundande ställning emot handen — och lät
den meddelsamme stolpen spraka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
