- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
37

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

37

glans för min syn ? Dessa grundsatser, som
jag då med öfvertygelsen glöd omfattat,
hade jag väl öfvergifvit eller svikit dem?
Hade jag väl uti lifvets kamp förnekat dessa
ideer, hvilka jag i vetandets hänryckning
svurit min tro ? Och, slutligen, denna kohort
af vänner, denna ädla phalanx, som jemte
mig invigt sig till en kamp, skullra vid
skullra, i idens tjenst, stod den icke ännu
obruten, osöndrad, segrande öfver
motståndet och farorna?

Nej! jag fann ingen förändring!

Och dock var der ett något, som
fattades: visserligen icke så väsentligt, men
tillräckligt dock att, genom sin frånvaro,
förändra karakteren af det hela. Jag ägde

O O

icke mera denna flammande, hela mitt
väsen genomglödgande harm öfver allt lågt,
förkastligt och uselt, som tillhörer
ungdomens, uteslutande i sina idealer lefvande,
herrliga tid. Jag hade varit vittne till för
mycket af detta slag hos menniskorna, för
att numera kunna egna deråt annat än en
flyktig känsla af medömkan och förakt.
Vanan hade förslöat min känsla. Vid hvarje
sådant drag, som man numera framlade
för mig, drogos mina läppar endast till ett
halft löje och jag lade det utan vidare "till
handlingarne." Det var med förtalets och
afundens, mot mig personligen riktade
kränkningar, på samma sätt. De kunde ej
uppröra min själ; ty de personer, som
be-gingo dem, kunde jag knappast anse ti 11—
räckneliga.

Det låg uti den kedja af reflexioner,
hvarigenom jag ledde mig till dessa
slutsatser något så tröstlöst, att jag kände mig
genomträngas af den olidligaste spleen.
"Adla, uppbrusande harm, mäktiga,
gudalika vrede öfver alla menniskornas
lågheter och uselheter!" utropade jag.
"Lyckliga, trefaldt lyckliga de, från hvilka j icke
vikit bort i spåren af ungdomens flyende
illusioner. Lemnen mig icke, viken aldrig
från min sida, j min gladaste tids
skydds-englar!"

Fåfänga önskan, att återfå något
oåter-kalleligen förloradt! I sjelfva verket förutsät-

ter ju ett utbrott af harm, att det som
framkallar detsamma icke hörer|till alldagligheterna,
och den, som åtminstone engång i veckan
måste upplefva slika harmfulla tilldragelser —
han förlorar småningom ända till sjelfva
förmågan att harmas. Eller det skall då
åtminstone vara något öfver alla gränser dumt
och gement, som skall frammana en slik
känsla hos den sålunda af beröringen med

hvad vi kalla "lifvet" förslöade!......

Jag satt ännu försänkt i dessa
betraktelser, då en postiljon ringde på min dörr
och öfverlemnade till mig ett bref. Knappt
hade jag genomlupit dess innehåll, förrän
jag for upp liksom en rakett. Jag kunde
icke längre förblifva hemma: jag måste ut
. . . ut i det "fria" ... ut för att svalka
mig, ty hela mitt blod var i uppror. Jag
var minsann icke vid humör att sitta med
pennan i handen, efter emottagandet af en
slik nyhet.

Jag är ledsen att icke kunna lemna den
deltagande läsaren förtroende af
anledningen till min sinnesrörelse. Det vore utan
tvifvel intressant att få höra hans åsigt i
frågan: antingen undertecknads erfarenhet
af lifvet ännu är för ung, eller om icke
händelsen i sjelfva verket öfversteg
dimensionerna af äfven det otroligaste?

Algernon.
*————

Från vår korrespondent i Åbo.

1861 Jan. 30.
Jag kan ej underlåta att sända eder
några rader i största hast från "det gamla
Åbo", hvilket denna vinter raskat pä sig
och, efter hvad man försäkrar, varit riktigt
"lifligt." Det är icke handel och industri
som tagit någon ny fart; icke ens
litteraturen — fi donc! — det är icke sådant man
här förstår, då mati talar om "lif." "Lif",
ser ni, det är framför allt — bentratik d.
v. s. dans; — för att riktigt känna, att man
lefver, måste man rned händer och tänder
— och framför allt med fötterna —
arbeta att, genom hvad man kallar
förströelser, ofruktbart döda tiden — "ämnet hvaraf

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free