- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
53

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

53

till att förnya sina besök ute i sällskaper.
Hans vanliga fråga är: "komina fruntimmer
dit?" och då den oftast jakande besvaras,
stadnar han alltid vid samma beslut: "då
går jag icke dit." Den stränge imam’en
tyckes begynna att frukta för siria
principer. Hans envishet har dock något gifvit
med sig, — så att han numera någon gång
hedrar societén med sitt besök. Öfverallt
der han blott visar sig, mötes han med
den aktning, man är skyldig olyckan, i
allas ögon kan han läsa den rättmätiga
beundran, man skänker honom. Oaktadt det
stora skägget, den väldiga hufvudbonaden
och den skrämmande drägten, ligger det
dock något tilldragande i hans väsende.
Detta synes äfven deraf, att han är alla barns
förklarade gunstling. Knappt har han
hunnit taga plats i en salong, innan
värdsfolkets barn redan klänga upp i hans knä
och dröja der, högst belåtna med sin
ställning. När man ser honom så, lekande
med barnen såsom en äkta gammal farfar,
skrattande af glädje öfver deras fröjd, —
då kan man icke i honom igenkänna den
man, som aldrig ryggade för att se sina
likars blod flyta, som för den minsta
förseelse hade en dödsdom tillreds......

Bland Schamyls egenheter är äfven en
gränslös förkärlek för alla fattige. Då han
möter en sådan, låter han alltid sin
skattmästare, Muriden Hadjis, tömma hela sitt
penningeförråd i tiggarens hand, det må
nu sedan vara en eller tio rubel. Man har
sökt att öfvertala honom till en mindre
frikostighet, men hvarje gång stranda alla
försök emot hans envishet. "Hvad angår
det mig", säger han, "hvartill den fattige
använder sina penningar; då vi gifva en
allmosa, är det ju för att hjelpa, ger jag
nu honom alltför litet, kan han tro, att jag
velat skratta åt honom, och i ’’böckerna"
står det dock, att man skall vara god emot
den fattige och icke håna honom; har man
ingenting dylikt i edra böcker?"

En dag, någon tid efter detta samtal,
hade han erhållit evangelierna på arabiska

språket; han genomläste dem med det
största intresse och yttrade sedan härom: "I
edra böcker finnes mycket godt, men
hvarföre uppfyllen j icke allt hvad der står? ...
Der står äfven skrifvet, att man bör gifva
allmosan med högra handen, så att den
venstra icke ser det. Jag har icke känt
detta, men mycket bra måste det vara."

Någon tid härefter såg man Hadjis alla
eftermiddagar promenerande kring hötelet
och stadnande alla, hvilkas yttre röjde
fattigdom, för att åt dem utdela penningar,
Det hände ofta nog, att den gifmilde
muriden stötte på ganska otacksamma,
menniskor, som icke ens emottogo hans
penningar. Han beklagade sig äfven häröfver.
Det egna med denna allmose-utdelning var
dock sättet, på hvilket den skedde: Hadjis*
venstra hand var gömd bakom ryggen;
börsen höll han mellan tänderna och uttog
penningarne med den högra handen. At
hvar och en, som erhöll allmosa, hviskade
han alltid: "jag har ingen venstra hand."
Det kan man kalla att lyda punktligt.

Såsom ett bevis, huru Schamyl, äfven
för nöjes skull, icke fördrager något orätt,
tjenar följande anekdot. En taskspelaro
anhöll eu dag om äran att för honom få
förevisa prof pä sin konst. Det
beviljades. Schamyl betraktade noga alla
konststycken; slutligen öfverraskade ban
magi-kern med att begära den ask, hvaruti denne
gjort sitt sista hokuspokus. Med en
befallande ton förnyade han sin begäran och
strålade af glädje, då han i asken
upptäckte dubbla botten. "Ser ni, utropade
ban, ban har velat bedraga oss!" — Sedan
konstmakares slutat sin representation, bad
han tolken förklara för Schamyl, att han
för icke längesedan varit i Kaukasien och
dervid af auktoriteterna anhållit om
tillstånd att få besöka de fiendtliga
stammarne, hvilket dock icke tillåtits. "Säg honom",
yttrade Schamyl, "att han kan tacka sin
Gud, det han icke kom till oss, ty jag
hade bestämdt låtit hänga honom."

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free