Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPPERSLYKTAN.
Utgifves hvarje Måndag
eller första helgfria
dag i veckan,
kl. 12.
1801.
ftn JO.
ttøingtø hn 11 ’
Pris: för helt år 2 rub. s:r;
för halft år 1 rub.;
för lösa nnmror
5 kop.
tars.
En Thcatcr-’liabituc!"
Skizz efter pariser naturen af Jules Janin.
Det finnes litet hvarstädes här i
verlden en narraktig personage, hvilken vi kunna
kalla Jean Delorgne, och som på goda skäl
borde hänföras till skadedjuren. Ensam
för sig har han varit orsak till den
dramatiska konstens förfall, han har förnedrat
den till en tjenarinna för hans lustar,
tvungit henne att lägga sin force uti att
framställa för hans hungrande blickar en skara
af obetydligt beslöjade skönheter, hvilkas
ögons glans förhöjes af noir indien,
hvilkas läppars rosenfärg utgöres af Vonction
des abeilles, med rose de Chine uppå
kinden, blanc de lis på barmen och poudre
orientale uti lockarne. Alla dessa lögner
hafva tillkommit endast för att behaga Jean
Delorgne! Denne Jean Delorgne har tagit
för vana, redan för länge sedan, att icke
mera lyssna till hvad som säges från
scenen; han inskränker sig till att betrakta.
Fråga honom icke om hvad ban hört på
theatern, ban skall svara er med att
om-förmäla, det ban observerat smalbenet eller
foten hos den ena eller andra. Se der hela
hans sträfvan och se der all hans
förnöjelse ! Föreställ er Jean Delorgne t. ex. på
operan, en af dessa, alltför sällsynta,
aftnar, då af en lycklig slump tenoren är
fullkomligt vid röst, då prima donnan
hänföres af sin roll och spelar med
inspiration, då kompositörens snille och
öfverväldigande toner beherrska den med pas-
sionerad uppmärksamhet lyssnande
mängden af åhörare — en afton då
Robert-le-Diable eller Wilhelm Tell gifves! Jean
Delorgne anländer, beväpnad med sitt
hemska förstörelseverktyg, och, med sina två
små ögon instufvade i gluggarne af
thea-terkikaren, tänker denne narraktige stackare
på ingenting annat än att djupt i fonden
af scenen, bland hopen af figurantskor,
uppspana en förut icke sedd dansös, och
då han ändtligen fått korn på henne och
har henne framför mynningen af kikaren,
då är Jean Delorgne i sitt element: han
bekikar, ban skärskådar, helt och hållet
upptagen af dessa hvardagliga behag och
fullkomligt likgiltig för allt det öfriga. Det
är förgäfves att allt rundt omkring honom
är hänförelse, tårar, musik; att Valentine,
snyftande vid Raouls knän, under dånet af
Bartholomeinattens själsringning, bönfaller,
besvärjer honom att icke lemna henne, med
kärlekens ljufva röst: "jag älskar dig\n....
Hvad rörer allt detta Jean Delorgne! Han
har skjutit ihop sin theaterkikare, han
af-bidar otåligt slutet af denna tvefaldiga
kär-lekslåt, och om han ännu qvarstannar på
sin plats, är det endast emedan han vet,
att då förhänget om ett ögonblick åter
uppgår, hans teleskop skall tagas i anspråk
af en ballet, helt liten visserligen, endast
fyra eller fem takter, men uti hvilken Jean
Delorgne skall hafva nöjet återse föremålet
för sin theaterkikare. Hon dansar, hvilken
lycka! Öfversälle Jean Delorgne! Och då
hon trippat sitt sista pas, då den sista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
