- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
183

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

183

tjäder tupp, och samtalet, ßom nu blef allmänt, vände
sig derifrån på Jifssegheten hos olika slags varelser
och slutligen på det lätta&te sätt för menniskan att
lemna lifvet.

Allt härtills hade den enögde gamle kaptenen
iakttagit en oafbruten tystnad, sugande sig fast,
likväl, som en blodigel, vid en flaska förträffligt
gammalt portvin. Men detta tycktes vara ett ämne, med
hvilket han var förtrogen, och han framförde sin
åsigt i saken utan minsta tvekan:

"Förblödning är lättaste sättet för fullvuxna män
och qvinnor", anmärkte ilen gamle sjömannenT
fyllande sitt glas. "Jag har slagit åder på ett dussin eller
mera. medan manskapet höll sin middag, och de
tycktes knappas känna till det, efter den första
knäppen."

Herr Bullingdon sköt sin stol tre steg tillbaka,
med en blick pä sin granne, smil diet är omöjligt att
beskrifva. Det uppstod en allmän tystnad af
förvåning, och den gamle kaptenen fortfor med en
kallblodighet utan like.

,rJag hade tagit in en la&t — det vill säga en
svart last — på Guldkusten. Fick hårdt vader och
lick länsa undan tills jag fann mig liggande för stiltje
i Benin-bugten. Vattenförrådet länsadt, briggen
talrikt bemanad och lasten illa der an för trän": stuf-

o

ning, ehuru vi hade en tredjedel på däck, uti
fotblackar, dag och natt- Dc hade hett der nere i
rummet? ty det var visst en nätt bat, ser ni, men hon
var icke byggd för trafiken. Min båtsman var en
lång karnalje med lungor som en häst och jag tror
han höll icke en minut upp att hvissla*; på hela
veckan; men briggen svajade kompassen rund allt
derunder. Jag trodde aldrig att jag skulle fä höra
en katt jama ännu i verlden. Nå väl, lasten led
ofantligt. Den lick lof att törsta i ett sådant fanders
klimat, der man har rakt ingenting att dricka. Jag
blef nödsakad att göra mig af med några af dem
lör att rädda resten. Jag fördelade dem uti vakter
och sammanförde de svagaste af männen och de
äldsta af qvinnorna uti. ’ hundvakten" och lät hvar och
en fä sin lott att dö eller lefva, allt efter som vädret
skulle sta. Först lät jag. kasta dem öfver bord en
och en; ty jag tyckte detta vara en svalkande och
läskande död för de stackars törstiga kräken. Men
jag är en känslig menniska, min herre, och jag stod
icke ut att betrakta deras blickar, särdeles
qvinnornas, dà de gingo öfver relingen. Har ni någonsin
kommit att gifva akt på ansigtsuttrycket, min herre,
hos en menniska som ser döden i ansigtet? Det är
en ful syn, en otäck syn!" sade den gamle herrn,
med en hugkomstrik suck, och fyllde sitt glas under
tiden.

*) Sjömännen tro sig genom hvisslande kunna
fra.i.kalia vind.

Bullingdon, till hvilken han särskildt hade
adresserat sin hemska berättelse, kunde ej finna ett ord
till svar. Han satte sitt glas ned ovidrördt, och såg
ut som om han ej mådde rätt väl.

"Naväf, min herre", återtog den fordne slaf
handlaren, "jag hade en fältskärs mat*) om bord, en
fiffig satan, — han blef hängd sedermera i Porto
Rico — så säger han till mig: "kapten, säger han,
det är synd att skrämma de stackars djeflar ne till
döds, förr än ni tar lifvet af dem, säger han. Om
ni vill gifva mig tillåtelse att handla och ett par
handtlangare för att föra svabeln, så skall jag locka
dem in hit i kabyssan och göra ända på dem i
stillhet, så trefligt som möjligt." Och så följde jag
honom fn t kabyssan, såsom min pligt var — ty den
är ej karl att kommendera ett fartyg, säger jag,
som ej har reda på allt hvad som passerar om bord
— och jag höll skarp utkik, fastän jag lät honom
förfara på egen hand med sina egna verktyg. Och
en galant praktikus var han, en ganska skicklig
praktikus, det må jag säga- Helt lätt och
oförva-randes stack lian sin lansett i halsen, här ser ni,
under örat, och de blödde till döds — ett rundt
dussin af dem — så lätt som jag tuggar en skorpa.
Vi fingo en bris efter detta och jag hade en
särdeles god seglats upp till Gröna uddens men jag
gjorde aldrig någon god knpp derefter. Det var en
dålig affär, det var det — en dålig affär från första
sidan af loggboken till dei* sista-"

"Gud i himmelen! kan ni tala om sådana
gräsligheter!" skrek Bullingdon utom sig. ’’Hur kan ni
härda ut att tänka på edra offer? Ivan ni någonsin
glömma dem iu till dödedag?"

Den gamle kaptenen, skakade hufvudet och
tömde sin butelj.

"Jag har kunnat bära mycket i mina dagar",
sade han. "Jag har haft så många vexlingar af med
och mot. Men jag tror aldrig att jag skall
fölglömma den stiltjen. Den kan ej hafva kostat mig
mindre än 75 dollars pr hufvud, äfven för de klenaste
af dem. Sjuttiofem dollars pr hufvud!?’ upprepade
han tankfullt. ’’Nej, jag tror aldrig att jag skall
kunna glömma det/"

*) Matros-

Veckans krönika.

Lord(i(jen den <S Juni.

Våderlekskritiken, som några dagar varit
fullkomligt tillintetgjord, börjar åter vakna till lif.
Lyftande sin blick mot det klarblå himlafästet, hvarest
ingen molntapp står att upptäcka, skakar den
betänksamt på hufvudet och frågar sig, hvad verkan en
sådan torka skall utöfva på landsbygden. Ty vi
stadsbor, för hvilka vädret är något så himmelsvig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free