- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1861 /
190

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

190

för ro skull ett friskt, vanligt anlete; det
uttrycker ett visst slags sjelfbelåtenliet detta
anlete, ty ban vet sig oftast vara en
välkommen gäst; ocb att ban är en sådan,
kommer sig egentligen deraf att ban på
sätt ocli vis är en vår tids kulturbärare.
Vi vilja icke tala om de andliga
meddelandenas höga värde. Skriften ocb de
skrift-ligaj själsförbindelserna intaga en så hög
plats uti menniskans andliga lif, att vi,
«om uppvuxit i fullt åtnjutande af dessa
fördelar, icke hafva något begrepp om hvad
de för oss betyda och hwad vi dem förutan
vore. Vi kunde endast komma till klart
medvetande häraf, om vi vore i tillfälle
att mäta det närvarande med det förflutna.
Detta skulle dock leda oss för långt.

M"ed hvilka skatter är han icke
belastad, brefbäraren ? Tankeutgjutelser,
affärshemligheter, bjerteangelägenheter, allt
dylikt anförtror man utan vidare åt posten,
i den fulla tillförsigt att menniskor, dem
vi aldrig sett, skola rigtigt sortera, i den
rätta väskan inpacka ocb rigtigt befordra
våra bref till destinationsorten., der åter
fullkomligt obekanta menniskor upptaga,
sortera ocb befordra dem med brefbäraren
till adressaten. Vi finna häruti intet
förvånande och allraminst hafva vi lust att
tänka på säker, för hvilka vi betala. Vi
eriägga ju postporto ocb posten gör sig
en god affär dervid, följaktligen skola alla
bref riktigt ombesörjas och vi äro all
eftertanke qvitt.

Jag kan icke uppgifva när den ideala
tid nalkas, då Lejonet skall äta hö,
likasom boskapen., då ulfven och fåret skola
fredligt spatsera tillsammans, men jag
anser den tid k-k o vara mindre
beundransvärd, då bref, rörande våra heligaste och
hemligaste angelägenheter, belt sorglöst till
hundratuseudetal öfverlemnas i fremmande
bänder för att genom menniskor, dem
ingen af brefskrifvarne känner, på hundrade
mil med snabbhet befordras vidare,—och
detta allt för en afgift så knapp att vi för
den svårligen kunde erhålla en springpojke

•som två gånger sprunge npp och ned pl
trappan. *)

Helt nyligen hafva vi i denna väg gjort
ännu ett steg framåt. Vi behöfva blott
köpa oss ett frimärke, belägga brefvet
dermed och sedan kasta det i någon
närbelägen postlåda, allt detta för att bespara
oss tid och möda.

Så omgifvas vi öfverallt af
förhållanden, öfver hvilka vi icke mera reflektera;
vi inflicka dem belt sorglöst i våra samtal
— så som fallet var med det af mig
anförda, der tre så olika sidor af vårt
kulturväsende, som uret, torget och posten
halkade öfver vår tunga; — och dock, om
någon stor tänkare från långt förflutna
tider hade varit vittne till detta samtal
med min dotter, skulle ban belt visst, med
allt sitt skarpsinne, behöft flere år för att
lära sig förstå det i bela sin vidd.
Svårligen torde älven den, som endast ytligt
öfverblickat den mängd idéer, hvilka ligga
till grund för detta skenbart andefattiga
samtal, vilja bestrida mitt påstående; ty
dessa: "huru mycket är klockan?’’ "jag går
på torget", "kasta brefvet i postlådan", lemna
mycket att tänka på. Jag tror knappt ntt
någon med hieroglyfer och kilskrift
fuIl-späckad mur från uråldriga tider skulle
innehålla en sådan myckenhet förutsatta
menniskotankar, sinnrika uppfinningar och
underbara kulturföreteelser som det mest
älldagliga, hvaruti vi fortfarande röra oss.
Vårt vanliga lif är ett så omåttligt
frås-sande på färdigarbetade menniskotankar,
att vi icke skulle hafva tid för nya idcer
om vi icke hölle till godo med de gamla,
utan några vidare tanke-operationer.

Vi måste icke allenast anse alla
andliga förarbeten såsom vår eröfrade egendom,
utan ännu mera: Allt hvad vi sjelfve på
tankens svåra väg skapa, uppfinna eller
upptäcka, allt detta måste vi infora uti lifvet
så, att det så fort möjligt må blifva
all-dagligt för att sålunda af våra efterkou»-

’) Observeras bör att författaren är utläimlcg.

Jledj anm.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1861/0193.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free