Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
och in gick Poulaillers klinga tvärsigenom
sergeant-majorens ömma hjerta. Gränsen
låg helt nära. Ponlailler aftorkade sitt svärd
och begaf sig dit öfver.
Dödsdom fälldes öfver honom i hans
frånvaro. Då samhället dömmer oss att dö,
huru skola vi besvara komplimangen, om
vi äro män af mod? Derigenom att vi ålägga
samhället att lifnära oss — eller med andra
ord genom att röfva till höger och
venster för vårt lifsuppehälle. Poulaillers öde
var nu afgjordt. Han var bestämd att blifva
sin samtids Störste Tjuf; och då ödet
uppmanade honom att träda närmare och
intaga sin plats i verlden, steg ban fram
och tog den. Hans lif hittills hade varit
endast en ung skojares — det var nu ban
skulle göra heder åt den diaboliska fader,
som hade adopterat honom, och utvexa till
proportionerna af en röfvarchef.
Hans första bragder utfördes i
Tyskland. De utmärkte sig genom en sådan
nyhet i uppfinningen, en sådan djerfhet,
sådan skicklighet och, äfven i hans mest
mordiska dater,en sådan oemotståndlig
munterhet och godt lynne, att inom få dagar
ett band af beslägtade andar församlade
sig kring honom. Såsom kommenderande
O D
en chef för denna Tjuf-armé åtnjöt ban
en aldrig vacklande popularitet. Hans
svagbeter— och hvilken utmärkt man har icke
sådana? — voro tre till antalet. Första
svagheten: ban var utomordentligt känslig
för det svagare könets tjusning. Andra
svagheten: ban hade en vådlig böjelse för
skämtsamma upptåg eller hvad man kallar
"drift." Tredje svagheten (ärfd från hans
adoptiv-fader): hans aptit var omättlig i
fråga om stekt fisk. Hvad angår de förtjenster,
ban kunde uppställa emot dessa brister,
så hafva några redan blifvit anförda och
andra skola snart träda i dagen. Det må
här endast förutskickas, att ban var en af
de vackraste karlar på sin tid, att ban
var i stånd till de mest upphöjda
handlingar af ädelmod, såsnart det rörde vackra
fruntimmer — må detta vara nog till en
början; och låtom oss nu skildra hans sista
bedrift i Tyskland förrän ban återvände
till Frankrike. Detta äfventyr är något
mera än blott ett prof på hans förfarande
i allmänhet — det visade sig i framtiden
såsom den ödesdigraste händelsen i hans lif.
En dag — det var en måndag — hade
han på landsvägen angripit en italiensk
adelsman — Markis Petrucci från Sienna
— och plundrat honom på alla hans
dyrbarheter och alla hans papper. Om
tisdagen var ban redan beredd att utföra ett annat
värf. Posterad på spetsen af en kulle,
bevakade han den väg, som slingrade sig
uppför branten åt ena hållet, medan hans
följeslagare lågo förstuckne invid den väg,
som ledde ned åt den andra sidan. Den
pris man väntade i detta fall, var en
resevagn med en stor summa penningar uti —
tillhörande baron von Kilbergen.
Snart urskiljde Poulailler åkdonet på
afstånd vid foten af kullen, och framför
detsamma, vandrande uppför branten, två
fruntimmer till fots. Det var baronens
döttrar — Wilhelmina en blond skönhet,
och Fredrika, en brunett — båda
älskvärda, eleganta, känsliga, unga. Poulailler
promenerade nedför kullen för att möta
de tjusande två. Han betraktade dem,
helsade, inlät sig i samtal — och blef kär i
Wilhelmina på ögonblicket. De två
älskvärda flickorna berättade på det mest
okonstlade sätt att instängningen i vagnen
hade gjort dem sjuka och att de vandrade
uppför kullen för att försöka om ej litet
motion skulle göra dem bättie. Poulaillers
hjerta blef rördt och hans ädelmod
uppvaknade just i rätta ögonblicket. Med en
artig ursäkt till damerna, ilade ban på en
genväg till det ställe der hans män lågo i
försåt på andra sidan kullen. "Mina
herrar", ropade den ädle tjufven, "i namn af
den tjusande Wilhelmina von Kirbergen,
uppfordrar jag er, att låta baronens vagn
fritt passera." Bandet var ej så lättrördt
— de knorrade. Poulailler kände dem.
Han hade fåfängt vädjat till deras hjertan,
— han vädjade nu till deras fickor. "Mina
herrar", återtog ban, "ursäkten mitt ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
