Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
teråt, då huset föll i händerna på en ny
ägare bemärktes inskriptionen och ansågs
endast för ett af de många puts, röfvaren
haft för sig i tiden. Men när muren
undanröjdes, föll skelettet ut, och bar vittne
derom att Poulailler icke skämtat.
Att försöka arrestera en sådan man
genom att muta hans kamrater, var ogörbart.
Andra medel hade blifvit försökta, men
förgäfves. Fem gånger hade polisen
lyckats spåra honom uti skilda gömställen;
och alla fem gångerna, hade qvinnorna,
som tillbådo honom för hans galanteri, hans
frikostighet och skönhet, hjelpt honom på
flykten. Om han icke omedvetet beredt
vägen för sin egen ofärd, genom att först
enlevera fröken Wilhelmina de Kilbergen
och sedan misshandla henne, är det mer
än tvifvelaktigt om någonsin lagens arm
hade räckt långt nog för att nå honom.
Såsom det var, möttes slutligen i den
tillgifna Wilhelminas barm kärlekens och
hatets ytterligheter; och en förorättad
qvinnas hämnd utförde hvad hela Paris’
polisstyrka icke hade förmått.
Poulailler, som aldrig vunnit rykte för
ståndaktighet i sina böjelser, hade tidigt
tröttnat med följeslagerskan på flykten från
Tyskland. Men Wilhelmina var en af dessa
qvinnor, hvilkas böjelser, engång
uppväckta, ej vilja anse nej för ett svar. Hon
fortfor att vara fästad vid en man, som
upphört att älska henne. Poulaillers tålamod
uttömdes; ban försökte två gånger att
befria sig från sin olyckliga älskarinna — en
gång med en knif och andra gången
medelst gift — och misslyckades vid begge
tillfällena. För tredje och sista gången,
för att försöka ett experiment af annat slag,
tog han hem till sig en annan qvinna för
att drifva den tyska qvinnan derifrån. Från
det ögonblicket var hans öde besegladt.
Rasande af svartsjuka, ställde sig
Wilhelmina i beröring med polisen.
Auktoriteterna utsatte en viss natt; och
röfvaren blef nil af sin afskedade
älskarinna kallad till ett afskedsmöte. Ilans
föraktfulla förtroende till hennes kärlek för-
anlät honom att åsidosätta Bina vailiga
försigtighetsmått. Han kom; och de
supera-de tillsammans med den öfverenskommelse
att hädanefter endast vara vänner, men
intet annat. Mot slutet af måltiden såg
Poulailler henne plötsligt blekna.
"Mår du illa?" frågade han.
"En obetydlighet1", sade hon,
betraktande sitt vinglas. "Jag kan ej låta bli
att älska dig, fastän du behandlat mig illa.
Du är dödens man, Poulailler — och jag
skall icke öfverlefva dig."
Röfvaren reste sig upp och fattade en
knif från bordet. "Du har förgiftat mig",
skrek han.
"Nej!" svarade hon. "Gift är min hämnd
på mig sjelf; ej på dig. Du skall
uppstiga från bordet, frisk och sund som du satt
dig ned. Men din sol skall gå ned i
fängelset och ditt lif slutas på hjulet."
Medan hon ännu talade, uppblöts
dörren af polisen och Poulailler blef tagen.
Hans älskarinna dog samma natt.
Poulailler undergick tortyr, fick åter
tillfriskna, och blef rådbråkad på hjulet — blef
tagen derifrån, ännu lefvande, och kastad
på ett brinnande bål. Sålunda hämnade
sig samhället—och dagdrifvarne togo åter
i ostörd ro sin promenad på Boulevarderna.
Men ni må icke bjuda till att öfvertyga
de ärliga Bretagnarne, att den man, hvars
härkomst från deras bygd de icke utan en
viss stolthet erinra sig, slutatsin bana så
simpelt. På samma dag och timme, då ban
omkom, mörknade himlen plötsligt och en
storm reste sig. Ännu en gång, ocb för
ett ögnablick blott, uppfladdrade den röda
lågan i det gamla tornet. Äskan slog ned
och krossade byggnaden i stycken. Blixten
lyste oupphörligt öfver ruinerna, och vid
skenet deraf såg man, liksom i fordna
dagar, en båt skjuta ut från klyftan af
berget— men denna gång dubbelt bemannad.
"Den lede fiskaren" satt i bakstammen, och
hans adopterade son höll årorna; och en
kör af djefvulsk disharmoni, som
skräna-de förfärligt genom stormens tjut,
önskade paret en lycklig resa.
Och aldrig har man i byn sedan dess
kännt någon öfvernaturlig lukt af stekt fisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
