Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
en kritiker *), "vid sidan af hans nog
ung-karlsmässiga grofkornighet, hans
prosaismer, o. s. v., skall man öfverallt i hans
skrifter träffa de mest slående exempel af
helt olika, tillochmed alldeles motsatt art:
man skall träffa det äkta lefnadsmodet, som
älskar drufvan och kärleken, emedan de
äro goda gudars gåfva, det lätta skämtet,
som likt en ung yrhätta fattar den buttra
klokskapen i armen och dansar omkring
med den emot dess vilja, den fina satiren,
som i förbigående kitlar en med taggarne
af — en törnrosbukett .. . man skall finna
drag af ett manligt allvar, liksom å andra
sidan af hjertats ömmaste poesi, nästan af
rörande känslighet. Detta är sådant som
blott en på förhand mot mannen intagen
kritik kunnat förbise eller skänka en
underordnad uppmärksamhet."
Ett omdöme, hvaröfver Braun sjelf ofta
uttryckte sin innerliga belåtenhet, och med
rätta, var det som uttalas af Hagberg
(Sha-kespeares öfversättare) i Studier, Kritiker
och Notiser år 1844. "Spelande qvickhet"
— heter det — "godt humör,
grofkronig-het och tillochmed någon gång plumphet
förena sig på ett underbart sätt hos von
Braun med mycken finhet, ja ... . jag
vågar säga det, renhet i sinne. Ty man
må säga hvad man vill om Brauns
sjelfs-våldighet — den der ock, det må
erkännas, stundom går nog långt — den är
likväl icke på bottnen så ond som mången
under en finare yta dold fariseisk
vällustighet. Den, som kan dikta en dikt så fin,
så eterisk, så sant oskyldig som En syn
(der skalden står och tittar genom ett
nyckelhål och åskådar hur en ung flicka
stiger ur sin bädd), ban kan, när han vill,
svinga sig upp i poesiens himmelrike, der
allt är rent dem renom. Det är från
sådana stycken som man bör taga
måttstocken till bedömmandet af Braun, och han
har rättighet att fordra det. Ty i dem
ligger kärnan af hans poetiska varelse,
nemligen det allvar, som berättigar honom att
*) Orvar Odd, "Grupper och personnager", sid. 138.
drifva spass med tillgjordhetens "Den der*
och "Det der", med ett ord, med de
förskämda själar, som, af fruktan för sina
egna onda tankar, icke våga se naturen
sådan den är." (Forts. e. a. g.)
Sir Jolin Moore * *) begrafning. **)
(Efter Charles Wolfe.)
Ej en trumma blef rörd, ej en klocka ljöd,
Då hans lik ut på vallen vi förde;
På vår hjeltes graf, der han hvilade död,
Ej en afskedssalfva man hörde.
I nattens stillhet vi redde hans graf,
Vi den redde med bajonetten,
Vid det matta ljus en lanterna gaf,
Och månen, som sken öfver slätten.
Ej klämdes af fyra bräder hans barm,
Ej svepning på honom vi lade.
Lik en krigare, somnad från bragdernas larm,
Der han låg, och sin mantel blott hade.
Våra böner de voro helt korta och få,
Och ingen den döde beklagar;
Vi blott sågo de älskade dragen — och dä
Vi tänkte på kommande dagar.
Vi tänkte, hur snart en fiende här
Med vrede, med harm nti hågen,
Skall trampa den graf, der vår hjelte är,
Men vi äro fjerran på vågen.
Hur mången den flydda anden med
Skall smäda, hånfull och bitter —
Dock hvad vet han deraf, får han hvila i fred
I den graf, der han lades af Britter.
Men vår sorgliga pligt var halfgjord blott,
Då timmen slog för reträtten;
Som signal i fjerran vi hörde ett skott,
Som dånade doft kring slätten.
Vemodiga, stumma, vi lade hans ben
På det fält der han lagrar sågs skära;
Ej en bokstaf blef ristad, ej restes en sten —
Ensam lemnad han blef med sin ära.
—d-d—
*) Stupade vid Corunna, 1809, mot Fransoserna.
**) Detta stycke, som beredt sin författare ett
bestående och aktadt namn inom engelska
litteraturen, utkom först anonymt samt tillskrefs Lörd
Byron, bland hvars samlade dikter det äfven i en del
upplagor förekommer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
