Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333’
befallning af kapitlet ocli alla andra
Hafva blifvit tillslutna.
Arfprinsarne af Orleans’ska huset
grefven af Paris och hertigen af Chartres
hafva inträdt i de amerikanska
federalisternas leder såsom general Macclellans
adjutanter.
(Ir en vctcriniirläkares lif.
(Forts. fr. N:o 41.)
Otaliga voro de mödor, förargelser, trakasserier
och uppoffringar som Norling måste utstå, då han på
sin nyanlagda väg i vetandets rike ville praktiskt
tillämpa sin lärare Hernqvists och sina egna theorier.
Hans förslag att anlägga en veterinärinrättning i
hufvudstaden mötte i början mycket motstånd, och
då han till Rikets Ständer vände sig med begäran om
anslag, för att realisera denna sin älslings-idé,
vägrade flera, på hvilka han hade hoppats, att
understödja saken. Särdeles lärer detta varit händelsen
i presteståndet.
Det gifves karakterer, pä hvilka den hårda
motgången endast verkar såsom en kraftig uppmaning
till nya och djerfvare ansträngningar för att uppnå
det föresatta målet. Långt ifrån således att låta sitt
mod nedslås af detta lika oväntade som ömkliga
motstånd, sporrades nu hans eldiga håg till vidare
försök att vinna sitt syfte, under den hemliga föresats
att på ett eller annat sätt, lika godt hvilket, få bugt
pä de mest motsträfviga och att näpsa dem för deras
snikenhet, då det gällde en riksangelägenhet. Så
bjuder han en dag några af statsutskottets
motsträfviga andliga ledamöter på en promenad på
Djurgården. Sjelf var han kusk, och det gick som en
stormvind utåt vägar, som ingen annan vågade färdas.
"Ute skall hästen flyga som fogeln, men i spiltan må
som perla i guld", brukade ban säga. I en tvär
vändning spränger han utföre en brädstupa backe,
vid hvars slut Brunnsviken öppnar sin blågröna famn.
"Hvart i Herrans namn bär det här?" ropade
presterna, likbleka.
"Genom viken rakt in i helvetet!" ropar Norling.
"Håll! vill ni vår undergång! Hjelp!" skreko pr^
sterna.
"Votera för veterinärinrättningen öller drick
vatten tills ni spricker!" skriker Norling, under ifrigt
klatschande.
Hvad var att göra? — Utskottsledamöterna lofva
bot och bättring, slippa Brunnsvikens vatten och få
i stället några glas af Blåportens punsch *).
Inom det enskilda umgänget var Norling lika
gladlynt och skämtsam emot sina elever, som mot
alla, med hvilka han kom i beröring. Han hade
alltid något roligt att säga, något qvickt eller pikant,
*) Anekdoten hemtad ur Illustrerad Tidning.
som förträffligt passade in på den person eller det
ämne, hvarom frågan vände sig. Han hade en
sällsynt förmåga att sprida glädje och trefnad omkring
sig, och hans dräpande svar och bitande infall voro
riksbekanta. "Herr grefven har för korta bogträ på
sin sele", sade han några månader före sin död, till
en ädling, som ville rådfråga sig om en åkomma på
hemmavarande kreatur, "på det sättet kan hästen
lätt bli strypt." — "Men jag har åkt med denna sele
länge och hästen är ännu ostrypt", svarade grefven
med mycken sjelfbelåtenhet. — "Ja, det kommer sig
deraf att han aldrig dragit så mycket vett, att det
har kostat på", sade Norling, som tyckte att hans
välmenta anmärkning icke förtjenade att mötas med
ovilja. Hans ainne låg företrädesvis åt det löjliga
och satiriska, och han var derföre en stor vän af
karrikatyrer och historier, samt hade i sin
boksamling nästan lika stora förråder af de förra som i
minnet outtömliga af de sednare.
Norling — säger en minnestecknare — var stark
rojalist, såvida det gällde Carl Johan, till hvilken
han erkände sig stå i de största förbindelser och utan
hvars beskydd han hade "stannat i stöpet med
alltsammans."
Se här en tilldragelse, föga känd, men som
förtjenar att anföras, för att bekräfta hvad här ofvan
blifvit sagdt och derjemte ådagalägga Norlings
ridderliga sinne och skicklighet att parera undan slag,
riktade åt denne hans välgörare.
Det var under de sista åren af Carl Johans
regering. Sent en höstqväll hade Norling, åtföljd af
en vän, gått att besöka en gammal bekant, boende
pä Ladugårdslandet och som inom församlingen hade
ett stort och allmänt erkändt inflytande.
Samspråkande i allsköns förtrolighet, blef triumviratet
plötsligt stördt uti det pågående utbytet af sina
meddelanden, genom det att ett präktigt åkdon stannade
utanför värdens port. Som Norling och hans
följeslagare befunno sig i mindre vårdad klädsel och
dessutom båda anade att ett så sent besök hade något
enskildt och vigtigt att betyda, drogo de sig undan i
ett nästgränsande rum, hvars lås för tillfället var
bristfälligt och följaktligen ej tillät dörren att
stängas. De blefvo alltså, utan ott vilja det, vittne till
följande uppträde med dithörande samtal.
Det dröjde ej många minuter förrän en mycket
högt uppsatt och då för tiden inflytelserik embetsmän
inträdde i rummet. Värden, som var en man med
mycken takt och urskiljning, genomsåg vid första
ögonkastet på sin gäst att — åtminstone efter all
sannolikhet— ett intrigstyeke nu skulle komma att
uppföras uti hans hus, och att han följaktligen borde
vara på sin vakt, icke låta dåra sig af foglalåt, spela
fint och framför allt icke låta motspelaren se i sina
kort. Här bör kanske nämnas, att det en tid bortåt
glunkats i staden att en partimanöver var i
görningen, utgående på ingenting mer eller mindre än a*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
